Anything you want you got it

every time i think of you

2010-11-12T08:58:00.003+01:00

jag och Ro tittar på regnet utanför fönstret och på de tända på bordet. vi lyssnade lite på p2, på balett! skrattade ganska länge över ironin i att lyssna på balett på radion. vem gör det? (mer än vi då). när det roliga var slut, satte vi på tina turner istället. den lilla tanten med de svängande höfterna och det vadskavikalladet det uppuffade håret. jag har blivit en såndär nu som alla runt 30 som inte heter Lokko och skryter om det i värdelösa sommar-radioprogram, som inte längre hittar ny musik. runt runt går mina indiehits från nittitalet fram till typ... 2006? och ok: tina turner (även om jag inte såg det komma. kanske var det audio-baletten som rubbade cirklarna?)

kanske borde det kännas ohyggligt tråkigt, men se, det gör det inte. vet inte varför, mer än att det bara inte gör det. jag är inte längre rädd att missa något, vad som helst. inte rädd att missa den stora kärleken, inte rädd att missa mitt livs roligaste kväll, känns som att det är tre liv sen jag på allvar tyckte att det var helt värt att kliva upp ur sängen, runt midnatt, på med kläderna, tuscha ögonen, svepa lilla kaffetåren och sen bussen ner till typ trädgården, vilket ju ändå hände när nån av de fina vännerna ringde och ropade i luren: du mååååste komma hit!! NU! man ba, jaha okejrå.

längsen det där. nu ringer ingen längre efter midnatt för att berika natten med min närvaro och det känns verkligen bara naturligt och kvar finns inte ens saknad.

vad gäller den stora kärleken så hittade jag ju honom, redan 2005, även om ingen av oss där i JMKs cafeteria kunde förstå vad som var i görningen. true love is a big deal, men vi hade fullt upp med att högljutt debattera moral.

liten termos med kaffe och hala löv

2010-11-05T16:50:00.003+01:00

tillvaron är för tillfället mycket stilla. tiden har sin gång och på samma sätt som det rusar, så smyger det sig fram. tillvaron och tiden. det är mysigt, det är det verkligen, även om det alltså är svårt att ta på i stunden. men om jag gissar så tror jag att jag kommer minnas hösten -10 som en tid av mjuka stunder och stundande spänning och överraskning. att se Ro sitta, tugga på djuplila plommon, se Jac långkoka entrecote i obscena mängder smör, planera bröllopet den 11 dec, prata viskandes för att inte väcka barnet som sover lätt innan midnatt, med tända ljus i fönstret, viska nära om det fina och skälvande. som barnet, giftermålet, tofu-tillverkare i Yunnandistriktet i Kina och annat som strömmar igenom. andra människor, omvärldshändelser och vädret.

vi är ute och går mycket jag och Ro. rullar vagn genom tjock lera och lyssnar på P3dokumentärerna, kisar i förmiddagssolen och beundrar löven som rullat sig som en tjock matta. älskar den här delen av hösten, så otroligt befriande o-insmickrande. det finns inget publikfrieri i naturen nu. långt borta är de flirtiga, skira vårfloren, för att inte tala om de svulstiga, vällustiga sommarbolstren som vräker ut sig i rabatterna, på grenarna under juli-augusti. nu finns bara den kalla rena luften och löven, inte ens de uppmärksamhetssökande röda eller gula utan bruna, förmultnande. har man tur kan man få en solstrimma över kinden, men knappt ens så. man knyter halsduken lite hårdare, man täcker öronsnibbarna i mössans ull och känner den där luften, så renande och uppfriskande. lite som sanningen, tänker jag.

i väntan på drickbar välling

2010-10-29T09:34:00.003+02:00

jag ska som bekant gifta mig och om det kan man tycka lite vad som helst. själv börjar jag misstänka viss störning hos mig själv.

ni vet, när jag var gravid med Ro och möttes av hurra!-rop som skallade över hela norrort så hade jag så otroligt svårt att bemöta det. min reaktion var liksom aldrig tillnärmelevis lika översvallande och euforisk som den där grannens/kollegans/frisörens - en märklig känsla minsann. att uppleva att grannen/kollegan/frisören är så gladare för det barn jag väntar. vilket de såklart inte var, det var inte min glädje det var fel på - det var min förmåga att kunna ta ANDRAS glädje, som det var fel på.

jag vet det nu.

för när jag berättar att jag ska gifta mig, för tjejen på twilfit, för gamla kollegor, för fellow föräldralediga, så JUBLAR de. spricker upp i falsettjut och tycker att det är FAN-tastiskt. jag: så himla speciellt är det väl inte. fastän att jag visst tycker att det är fint och ska bli roligt, men i jämförelse med deras enorma glädjeyttringar så står jag mig slätt.

mycket lättare då att hantera andra människors olycka. tycker jag. vad nu det säger om mig?

mailneuros

2010-10-28T10:17:00.005+02:00

ok. så mina försök att vara lite hemlig med bröllopsplanerna gick så att säga i stöpet. eller åt helvete, strängt taget. min förhoppning om att nu ha blivit balanserad och välavvägd på hanen den åkte nyss ett en liten käftsmäll, som för att säga: tro inte att du är där än! du måste fortfarande, i varje litet agerande, varje litet yttrande, ha med mig i bakhuvudet, jag är snabb och livsfarlig!

jag gick in på en mailsajt för att registrera en ny mailadress, iom det kommande namnbytet (som bara det är en helt egen och mycket lång bloggpost. hej identitetskris! hej namnförvirring! hej gemensamhetsivran! men om det en annan gång) och plötsligt hade jag klickat i en liten ruta om att överföra alla kontakter från mitt gamla mailkonto och att maila alla dessa kontakter ett infomail om att jag ny byter adress.

inga konstigheter egentligen. om det inte vore för att jag faktiskt inte gift mig än. om det inte vore för att ALLA jag någonsin mailat de senaste fem (5!) åren nu har fått detta mail.

just nu får jag skämsrysningar när jag tänker på det. på alla gamla pojkvänner, ragg, chefer, jobbsökarkontakter, uppdragsgivare och fd vänner.

antagligen bör jag se det som affirmativ terapi: här är jag och jag är vuxen. snart gift till och med. ett namnbyte är inga konstigheter och ATT JAG MAILAR DIG OCH MEDDELAR DETTA är inte alls särskilt konstigt. helt naturligt och inget alls jag ägnar tid att fundera på. såklart inte. även om du är en jobbkontakt som jag mailat med i jobbsammanhang och haft stor respekt, ok: varit rädd för och imponerad av, så möts vi nu som jämlikar.

jag mailar dig. och är inte rädd att säga det.

lyckan

2010-10-27T11:37:00.004+02:00

ok, så ytterligheterna är min lisa, förra gången mitt skrik på den blivande mannen och idag:

jag tror att jag aldrig varit så kär i honom, som jag är just nu.

generositeten, skärpan, fumligheten och hur han har min rygg, är min partner in crime och alltid får mig att känna någonting. därtill den hisnande handsomenessen. jag är lyckligt lottad.

en sån där

2010-10-16T19:03:00.005+02:00

ringde nyss och skrek sönder min kille för att han ätit upp gårdagens rester medans jag sov. jättenormalt och jättegulligt. jag är den raraste lilla viol till fästmö.

men om ni visste att det var en perfekt tillagad biff rydberg (utmärkt för en lchf-are som jag, minus pärena), med godaste pepparrotsröran (hälften grov-riven pepparrot, hälften grovriven parmesan + klick majo & lika mkt dijon) så kanske ni förstår lite bättre. eller om jag säger att jag varit ensam med lilla dottern hela dagen som inte alls varit på ngt bra humör, minsta lilla avsteg från hennes plan så åkte underläppen fram och ut rullade små halvårstårar. så mamman har fått sjunga och vjyssa och gunga och ja... ni vet. mörheten och tröttheten. att jag därtill har varit bakis från brakmiddagen igår med Pete&Lou där diskussions vågorna rörande friskolans vara eller icke, har jag bara mig själv att skylla. men tröttheten sitter ju som en smäck ändå, även det vet ni.

efter att ha lämnat hemmet några timmar, kommit hem, lugnat liten babydaughter, matat potatis&palsternacka-puré för 4månaders för att det var det enda vi hade hemma förutom katrinplommon, men efter att ha idag bytt fem bajsblöjor så vägrar jag ge barnet mer laxerande. så palsternackapotatis. lugna liten bebis. torka liten bebis. byta nedkissad body till ren pyjamas. krångla in liten arm i smal ärm. borsta liten gadd. lugna liten bebis. torka potatispuré från egna glasögonen. få liten vassnagel som nyper fast i överläppen så det börjar blöda. lugna sig själv och liten bebis. lägga sig på sängen. vara lugn och trygg och sövande. truga vällning. lägga ner liten slingrande bebis i spjälsängen. stoppa om. hoppas på det bästa. lämna rummet tysttyst. höra pip. börja om. gånger tio miljoner.

...så när hon somnade och jag höll på att svimma av trötthet och superhunger och glädje över att få sätta sig i soffan, plocka fram de små köttbitarna på tallrik, sätta på senaste avsnittet av värdelösa men ok jag har sett alla avsnitt så jag kan inte sluta nu private practice, så jag hade haft som målbild de senaste vadskavisäga TRE timmarna så låg där en ynkans liten köttbit kvar. en.

så jag skrek sönder min kille.

det gjorde ingenting bättre.

det gjorde istället en kille ledsen på jobbet, fastän han låter mig sova hela nätter o sen går till jobbet och jobbar t midnatt. det gjorde inga fler köttbitar eller mig mindre hungrig. bara ännu mer trött. och barnet vaknade. såklart!

Jag vill se dig på Rialto

2010-10-14T22:40:00.005+02:00

Fina I som jag känner igen mig själv oerhört mycket i, på olika plan, men kanske allra mest det egenhändigt gjorda identitetsbygget frikopplat och samtidigt så nära länkat och ihopbundet med en tillhörighet som inte är riktigt självvald, traditioner och referenser som sitter i märgen. för att inte tala om den egna identiteten i relation till tvåsamheten, barnet och de där konventionerna, strukturerna. hon, som var den enda som fick mig att se en liten skärva av vad det faktiskt innebär att få barn, allt det stora och allt det diskbänksrealistiska, och se fram emot det, när jag väntade på lilla Ro - har nominerat mig. jag vet ju nu inte alls vad det innebär, mer än att jag blev smickrad över hennes uppmuntran till återupptagning av bloggen.

härom kvällen, en vecka sen är det nu, satt jag och Jac hemma hos Tre Bröder, varav den äldre bjöd på fredagsbulle med kaffe. vi satt där, högt ovan för taknocklarna i vasastan, badade i den mulnande skymningen i en mjuk soffa och han sa till mig: "- du måste skriva igen. terapi kommer inte räcka."

...och sanningen är att han antagligen har rätt. våren har varit svår. jag har känt mig dödlig för första gången i mitt liv, och är det någon gång man inte vill lära känna döden, så är det när man precis blivit förälder till ett litet knyte som är i total värnlöshet. men jag gjorde det, inte minst pga försenade dignoser av livshotande tillstånd och av felmedicineringar och för det känner jag sorg och bitterhet. en sån bjärt kontrast mot allt det där andra, det ofattbart lyckliga, som präglar min tillvaro. vår älskade lilla plutta, som river och sliter, jollrar och skrattar så hon tjuter, pular ner sitt lilla ansikte i sängen och vrider sig av högljutt skratt när jag vickar på huvudet så att hårknuten vajar och säger "- OJ OJ OJ" med ögonbrynen uppdragna så mycket det bara går. men livet är ju sånt, eller hur? mjukt och hjärtefluffigt, samtidigt vasstandat och tråkigt.

ni förstår, jag trodde att jag blivit helt frisk, tillbaka, back on track och allt det där. jag satte gasen i botten och... ja. botten gick ur. bokstavligt talat. åkte in på KS och låg där några dar med svåra buksmärtor, undersöktes utan funna fel och fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. tydligen har jag stressorer som lagrat en mkt hög stressnivå i min kropp, att jag lever under ständigt hot, som en bil vars billarm aldrig slutar tjuta, eller ens inser att det där den upplevde som en aggresiv biltjuv med kofot, egentligen var ett mjukt löv.

så nu försöker jag omfamna de mjuka löven istället för att bli rädd och vi har hittat en ny stillhet i hemmet. en inkännande och tillåtande stillhet som kommer ur ork och glädje. och vips! så fanns nya krafter, men den här gången balanserade och välavvägda. det är nog så, att fort och fel, tillhör mitt gamla liv. visserligen oerhört underhållande och helvete vad stundtals supereffektivt men jag är en annan nu. så jag skriver igen. för min skull, inifrån och ut.

This is the year eller PKF part II: upptakten

2010-08-10T10:42:00.006+02:00

kära blogg,

vi åkte söderut, ut på landet och ned i myllan och där stannade vi i nästan en månad, i lysekil, i falkenberg, i halmstad. därav tystnaden på bloggen: tillvaron full av vänner, sommardofter och babyjoller.

alltjämt: nu är vi hemma igen och vardagen har i ngn mån satt igång. vad nu vardagen är, det känns spännande och lite märkligt att börja föräldraledigheten på riktigt. mitt föräldraarbete. hjälpa den lilla dottern att äta gröt, lära henne sitta upp och allt det där som en 4 månader gammal liten person behöver kunna och känna. jag känner pepp och har äntligen fått tillbaka min styrka. borta är sjukdomarna och den där utarmande tröttheten efter alla sjukhusvistelser under våren. lyckan i det!

ang PKF så är det bara att krasst konstatera att det inte fungerade. jag kom tillbaka från semestern förra veckan och hade gått upp lite igen. så jag startade igång på nytt, med LCHF - denna tvivelaktiga och inte så lite äckliga kost men som tydligen gett så goda resultat hos folk att den inte går att avfärda som totalt dårpipperi. jag bestämde mig för att pröva och idag har det gått exakt en vecka utan kolhydrater, med mättat fett. så PKF part II har startat from förra veckan och visst, jag har sen dess gått ned 2,7kg! ni förstår, vikthetsen är fortfarande enorm. i vinter gifter jag mig och tänker på intet sätt vara smällfet på våra bröllopsfoton. dessutom avslutas min blodproppsmedicinering i november och min tid som överviktig är över. jag har inte råd att få fler proppar.

And in the lonely cool before dawn

2010-07-13T15:09:00.002+02:00

...vi sitter i det svartmålade huset, likt alla andra på bohuskusten. de gamla och vindpinade träkåkarna som liksom smälter in bland bergen, ihop med klipporna. långt borta är krabbornas kil över tår i det salta vattnet, långt borta är solens hetta på blek nos, istället råder stiltje efter nattens oväder. vi bidar vår tid: lyssnar på p1, pratar tour de france och stickar mjuk filt.

åh thunder road

2010-07-12T10:28:00.002+02:00

tänkte att det inte är särskilt uppmuntrande att mötas av ett macaronhav här på bloggen. mkt mer lämpligt med en bild på gärdet (som jag tog på midsommardagskvällen efter överraskande störtskur) där fläsket brinner några dar i veckan.

jag tänker då på allt.

PKF

2010-07-12T08:57:00.004+02:00

...eftersom vår våg mår uppenbart dåligt ska jag ta och köpa en ny illa kvickt. eller iaf till nästa måndag. alltjämt så är tendensen tydlig: jag går ner i vikt! jag kan tom känna det lite på kroppen. så alors: keep it up och köp en ny våg!

annars så ligger lilla bebbelutten här i sitt gym och jollrar. lilla mor har sovit 3,5h + 1h och 40 min och känner sig lite... ehum. mör? senare idag packar vi in oss i volvon och bränner ner till de salta klipporna och den befriande vinden! vissa av oss kommer ta med sig en dunkudde och luta pannan mot den svala bilrutan. men tills dess: packa pappas kappsäck med miljoner babyprylar, pula ner lite sommarklänningar till mor och tunna skjortor till far, lite joggingskor och böcker (fick "all the women of the bible" häromdan av Jacs pappa, ska tydligen vara bra. och kanske får jag veta vad Jesus mormor hette - detta fakta (ehm) -hål som inte finns svar på någonstans alls och kanske är det egentliga svaret att Jesus inte hade någon mormor, liksom Tomten inte har någon far. eller så är det egentliga svaret att Jesus visst hade en mormor, som var lika mänsklig och vanlig som killen med sandalerna men att historieskrivarna tyckte att hon, varandes kvinna, var så oviktig att hon överhuvudtaget inte existerar i bibeln. det tål att ses.) men innan denna avslappnande bilfärd och massiva packning så måste vi till KS på koaguationsmottagningen, till en festlokal för att träffa uthyraren och möta upp Lou och ge tillbaka hennes svinsnygga marc jacobs-brillor (som bara genom att ligga här och vara så dödligt snygga fick mig att köpa ett par nya jag med. ray bans minsann. mitt bästa glasögonmärke, nu på näsryggen även när jag har linser.) - men när allt detta är avklarat, då beger vi oss. till friheten och sommaren!

how you thrill me

2010-07-11T10:32:00.002+02:00

PKF redovisningen har kommit av sig (bara sådär!) men jag sköter mig. dricker mitt vatten och inget onödigt socker + försöker orka/hinna promenera. så jag tänker att det i fortsättningen får räcka med måndags-redovisning. dvs vikt plus veckosammanfattning.

man mäktar inte med så mycket mer i den här värmen. jag har fullt sjå att ta hand om liten värmepåverkad Ro som just nu ligger i blöja på en mjuk filt och leker med MoMa-bitbollen hon fick av sin farfar.

lets get married and build a big house

2010-07-10T21:31:00.004+02:00

lycka är en ljummen sommarkväll med den stora kärleken, att frossa i gåslever, lufttorkad entrecote, små salta cornichoner, bubblande äppeljuice och färsk ananas med lite svenska jordgubbar på balkongen med den lilla babydottern djupt sovandes i sin ärva spjälsäng.

If you show me real love baby I'll show you mine

2010-07-09T00:35:00.002+02:00

innan waran och spruta: dagens PKF:

dagens vatten: 3l - check!

dagen motion: nja. kutade förvisso grevturegatan ned så lilla barnet somnade på studs. med 30 min? - fail

dagens bästa: att ha hållit ihop, trots liten förkyld dotter som krävt tämligen konstant attention och därtill uppbådat energi nog åt lunch med svärfar på storys fina innergård, besök hos husläkaren + tbe-vaccin och sen fantastiskt trevlig middag hos S&D. har inte ätit en macka sen förförra vecka: hurra för mig!

dagens sämsta: 85%choklad. vitt vin + sprite. kunde varit värre.

kontentan: jag lever ett förbannat trevligt liv. underbar social tillvaro, lättsam liten babydotter och snygg snubbe. yey!

can you hear me calling

2010-07-08T01:00:00.003+02:00

ah! jag glömmer bort att skriva in här. farligt!

gårdagens:

dagens vatten: 3l - check

dagens motion: nja. - fail

dagens bästa: no sugar.

dagens sämsta: ingen faktisk promenad, mer än påstanhäng hela långa dagen.

dagens:

dagens vatten: 3l - check

dagens motion: nej. - fail

dagens bästa: ehum. haft en fin dag med väldigt mycket att göra och min finaste kille i borstad bomull och snyggskägget. därtill göttig middag från Ho's och chokladtårta (!) från konditori hos H&D.

sämsta: tja. ur PKF så var det välan ingen superdag. men så är det.

okej. tröttheten! gick upp 05.30 imorse och har hållit igång sen dess. planerat en massa festliga fester och haft möte med chefen på DS som vi anmält till ansvarsnämnden för bristande vård och utebliven diagnos av livsfarlig komplikation (hej blodpropp!). lite fika på Ill café med Ros farfar (efter besök på underbara Winjas. hej gåslever! hej små fantastiska smördegskex!). lägg till 2 glas rosé och du har mig här. hålögd, ihoptryckt bananform och i enormt behov av sömn, för om 4h är det upp och hoppa igen. nu går jag. nu.

PKF

2010-07-06T00:00:00.003+02:00

alors:

dagens resultat:

dagens vatten: 3l - check

dagens motion: ca 2h promenad - check

dagens bästa: inget socker, alls!

dagens sämsta: att jag ätit så dåligt i veckan att jag nu måste ta blodförtunnande sprutor igen för att nå rätt värde.

...inte jättebra va. alltjämt är en viktuppgång osannolik efter veckan som gått. min gissning, hur patetiskt det än må låta, är att vågen inte mår helt bra. en ny skall införskaffas, men tills dess fortsätter jag på inslagen bana. dock: får inte glömma bort måltider. för mig är det livsviktigt, på riktigt. min blodpropp är kvar och jag står under allvarlig medicinering - jag måste ta det på allvar och det måste vara viktigare än att jag känner mig fet. note to self.

tittade precis på emmy-nominerade dokumentären "Med livet i händerna" och kan verkligen rekommendera. inte minst till oss som nyss fött barn här i Sverige, som en påminnelse om hur fruktansvärt priviligerade vi är. hade jag bott i Mocambique hade varken jag eller Ro överlevt, tål att tänka på, då och då.

happened so fast

2010-07-04T22:52:00.002+02:00

Dagens resultat, dagens PKF:

dagens vatten: 3l - check

dagens motion: 50 min ihållande promenad så - check

dagens sämsta: mathållningen, ingen struktur och inte heller nga egentliga måltider.

dagens bästa: att jag - återigen! - stod emot söta frestelser.

imorgon är första vägningen och jag vet att det inte kommer visa nga goda resultat. jag har, så att säga, tjuvvägt mig under veckan och sett att vattenmängderna jag samlar på mig under nätterna inte är nådiga, tillkommer gör den tropiska hettan och jag är svullen till bristningsgränsen. dessutom går vågen fel, men på vilket sätt har vi ännu inte listat ut. den kan fortfarande diffa på 2kg plus minus. inte helt bra för min pepp, men tre veckor har jag lovat att prova detta. är det inte tillräckligt får jag prova ngt annat. men ngn lchf kommer praktiseras lika lite som 5-minutersmetoden här hemma.

summer days driftin' away, to uh-oh those summer nights

2010-07-04T19:13:00.002+02:00

2010-07-03T22:59:00.002+02:00

dagens PKF, dagens resultat:

dagens vatten: 3l - check

dagens motion: 1,5h med barn och barn - check

dagens sämsta: insikten att detta kanske inte räcker för att gå ner i vikt/komma iform så snabbt som jag önskar och att det kommer medföra stora problem att mäta skillnaden vecka från vecka. men jag har inte gett upp än. tänker att det kanske ändå kommer ge tydliga resultat. ska ge det minst 3veckor.

dagens bästa: den ljuvliga promenaden i kvällssol runt djurgårn med min familj.

dagens mest chockartade: lilla pluttan, min fina lilla älskling, ramlade ner från soffan i förmiddags, med huvudet före. efter besök på akuten och efter lite tutte och sömn så var allt ok med henne men den lilla, urdåligt slarviga, modern är inte riktigt i fas än. skräcken när hon dråsade ner och när jag plockade upp henne. aje.

fanta och rosé

2010-07-02T22:13:00.002+02:00

dagens PKF, dagens resultat:

dagens vatten: 3l - check

dagens motion: gått på stan förvisso i 2h, men motion? - fail

dagens sämsta: glömt äta lunch igen. f.u.n.k.ar.ej. ätit lite mörk choklad

dagens bästa: ehm. stått emot sockersuget under dagen.

peppen alltså, den rinner iväg i takt med amningssvetten. måste komma igång igen. första vägningen på måndag, vore förjävligt med ett katastrofresultat såhär i början, å andra sidan: har ätit mkt mindre och framför allt mkt mindre socker den här veckan och det kan ta tid innan kroppen har hajat vad som händer. dålig vägning första veckan är alltså okej. inte rätt, men ok, som kortisonsvullna whitney sjöng på globen för nga veckor sen (får man anta.)

vi pratar bröllop och resor här hemma. spännande kan tyckas, men känns mest tungt och tråkigt. kanske är det för att vi rör oss i sirap, sömnbristen börjar fresta på nu. drömmen att få sova mer än 3h i sträck per natt. undrar om folk som inte har spädbarn inser hur fantastiskt det är att få 8 (!) h, eller för all del 6h sömn per natt. tror inte att de gör det och vill slå ihjäl den som påtalar sin "trötthet" av att ha "jobbat för mycket". föraktet på det! *äger tolkningsföreträde på vad som är verklig trötthet* *det är inte att "ha mycket att få undan innan semestern"*

lyckliga gatan

2010-07-01T21:07:00.004+02:00

tröttheten. den monumentala.

dagens PKF, dagens resultat:

dagens vatten: 3l - check

dagens motion: gick från typ vanadisplan till stadsbibblan via frejgatan. inga trettio där. - fail

dagens sämsta: åt två ägg kl 9 och sen ingenting förrän kl 16.30: fruktansvärt för en waranätande blodsockerfallstorsk som jag. åt nga kakor i bara farten, typiskt.

dagens bästa: ehm, att jag fick i mig vattnet. yey!

min kille är hemma, ledig i dagarna tre! och fy fan vad skönt det ska bli att skicka ut honom och dottern på typ evighetspromenader (hej bada badkar! hej läsa boken min allra bästa vän skickade från DC i eftermiddags med nga paket big red och en liten röd-vit origami: "en trana med helande krafter"! hej bara vara alldeles ensam!)

...och sen när de kommer hem så älskar jag dem mest. har kraft nog igen att lyssna på min fantastiske man, pussa på dotterns små mjuka kinder och äta våfflor.

i much rather be my own fool

2010-07-01T01:00:00.003+02:00

im gonna find a way to make it

2010-07-01T00:43:00.004+02:00

dagens PKF, dag 3:

dagens vatten: nja. kanske 2l. - fail

dagens motion: kutade ner till bvc på stureplan och sen in och ut i skobutiker, men 30 min ihållande? - fail

dagens bästa: bra bondsallad på trevliga pont nouveau på nybrogatan med dotter + kille och såklart middagen med fina Pete&Lou, ett efterlängtat återseende efter att de varit resort-packers i världens vida hörn.

dagens sämsta: tja. druckit vin. ätit dessert. ätit en pralin. missat alla viktiga punkter i PKFen. men äsch. det har varit en bra dag ändå (om man bortser på mitt psykbryt över att plötsligt vara TVÅ vuxna hemma. fy fan vad det inte var det lättaste. tur att min kille lätt förlåter mig, trots att jag fräser åt honom på stan, sliter barnvagnen ur händerna på honom och bråkar för att han tar på henne "fel" kläder = inte de jag tänkt ut. japp. man har blivit en såndär. men det är ok, man gör sitt bästa. allt är a oh key.)

lycka är

2010-06-29T22:33:00.001+02:00

...att höra ett litet spädbarn skrika och inse att det inte är ens eget. utan att det egna barnet ligger i sin egna säng och snarkar sen klockan halv åtta.

och jag ska skriva en sommarvisa, med sol och blomdoft i melodin

2010-06-29T21:19:00.005+02:00

PKF dag 2, dagens resultat:

dagens motion: 3h promenad i solig grönska, närmare milen. - check

dagen vatten: 3l - check

dagens bästa: att jag börjar kunna få upp lite gåhastighet igen efter snitt och annat.

dagens sämsta: att fina So frestade med ett kakpaket hon hittade längst in i vårt skafferi. åt några stycken, doppade i mjölk. gott! och paketet ligger kvar så dagens sämsta vänder jag till dagens halvbra: jag står emot nu!

peppen är fortfarande på topp! ska bli kul att fortsätta, ska bli kul att väga sig (mig) på måndag. ikväll var min bästa So här på middag och imorgon kommer Pete&Lou och herregud vilken prestationsångest det kan innebära. behöver bara tänka tillbaka på vilka kulinariska höjdpunkter de bjudit på under åren. hej google alltså, och underbara, älskade taffel! men tasteline det skiter jag i.

mitt lilla kid ligger och trynar i den antika spjälsängen som om någon månad inte har plats nog att rymma huvud OCH fötter. hon har mått bättre idag och våra vänner blir saliga av betuttskap. det är fint. hon är ett litet manna av gull. och det är de med, vännerna.

PKF: dag 1

2010-06-28T22:24:00.002+02:00

är överjävligt trött just nu va. fina Jo var här och vi hängde på balkongen som vi gjort så många gånger förrut. Jac låg i soffan och tittade på den där fotbollen och hade lilla babyjouren. kan berätta att det är ljuvligt att få vara två om den saken. lilla Ro håller på att få tänder och my lord vad det tycks påfrestande.

hur som helst, dagens resultat lyder:
dagens vatten: 3l - check
dagens motion: eh. njae. inte 30min ihållande kanske, men ett himla förflyttande med vagn. får räknas idag. - check
dagens bästa: jag har trots mitt sockersug stått EMOT. good for me. inte en onödig grej har stoppats i min mun (förutom vinet med Jo då men skit i det. det gills inte)
dagens sämsta: har ätit alldeles för lite. två bananer och ett äpple gör ingen lunch för ammande person.

Manic monday: dag 1

2010-06-28T10:02:00.004+02:00

Ok, då är vi igång! här har första invägningen skett och det är med viss reservation, vågen diffade på 0.5 kg under de fyra gånger jag vägde mig. den siffra som dock kom upp flest gånger är den jag utgår ifrån. får sen forska lite i detta med vågen.

det är såklart en hiskelig siffra, det där, men eftersom självhatet inte bor här längre så får det vända i dörren. istället konstaterar jag att jag sammanlagt på tre månader gått ner exakt 20 kg. det är fan inte illa pinkat. good for me! idag är det exakt tre månader sen vår lilla pussbulle, busfrö och kloka dam föddes. idag är det exakt tre månader sen jag vägde 113kg (sista grav.vikten) så idag: 20 kg ner för mig och 3 upp för henne, tacksamheten i den fördelningen hörni! hurra!

till kvällen kommer dagens motion och dagens vatten. upp till bevis, alltså.

lyssnar på älsklige indiekiddet Pete Silian, som växte upp till en tvättäkta vuxenhipster men som nu kanske kommer hem igen som african hustler efter sina månader into the wild, på den blandskiva han gav mig för 5 år sen, The Robocop. hjärtat slår extra slag till min bästa, BÄSTA! the frug, av Rilo kiley (som fö är ett fantastiskt band! hörde någonstans att Jenny Lewis hade ngt samarbete med Conor Oberst, eller så var det bara att de låg på samma label. minnet, ack du vaga.) Pete Silian kan väl strängt taget också anklagas för att vara den som sammanförde mig och Jac, även om han nog ångrade sig de två första åren (!). nu är allt bara kärlek och ljuvt och vi saknar dem, där borta i afrikat.

byebye preg-fat: att bestämma sig

2010-06-26T21:29:00.005+02:00

Kära blogg,

jag har kommit till en vändpunkt! jag har bestämt mig för att göra upp med gravidkilona en gång för alla (som det brukar heta). jag ska sätta upp realistiska mål och jag ska vara snäll mot mig själv. min kropp har fortfarande en blodpropp i sig och jag kommer fortsätta medicinera minst 4 månader till, min kropp är fortfarande i läkning och det måste jag respektera, dessutom ammar jag. så realistiska mål och generositet. jag ska bjussa mig själv på att inte dö fettdöden framför spegeln, eller gråta heta tårar över bristningar och celluliter som utgör en del av min kropp idag. istället ska jag prisa den och tycka att den gjort ett fantastiskt jobb, så mycken graviditet och så mycken svår förlossning och så mycken sjukdom den gått igenom det senaste halvåret: hurra för min kropp!

men min kropp förtjänar också att få fortsätta vara stark, den förtjänar att vara en pigg och aktiv mamma till Ro och den förtjänar att få väga mindre. MYCKET mindre! så nu startar PKF (pregkilofighten) (ja, ursäkta tråkigheten men jag är förkyld och har sovit en sisådär tusen timmar för lite).

Gällande startvikten så kommer den vara horribel. så får det vara. självhatet får inte plats den här gången.

Mina mål: Jag ska gå ner ca 20kg, till den vikt jag hade när jag blev gravid för ett år sen. klart är emellertid att jag skulle behöva gå ner ytterligare, men snällheten säger att jag måste vara rättvis mot mig själv och ta en etapp i taget. och pre-gravidvikten var en passande vikt för mig, så så blir det.

Tidsplan: Till årsskiftet ska detta ha skett. det är exakt 6 månader dit, det borde gå. det är lite mindre än 1kg/vecka och det kommer kräva hårt arbete, inte minst i höst när jag slutat amma och kroppen läkt lite till.

edit: kanske är detta trots allt inte särskilt realistiskt. kanske får jag ta tidsplanen lite med ad hoc, men klar i min målbild att hela tiden fortsätta nedåt, tills slutvikten är nådd. eller så kanske min tidsplan visst är realistisk. gällande just den punkten får vi alltså se.

då var det bestämt. frågan är vilken taktik jag ska ha imorgon, total frossarfest eller damage control inför måndagens officiella invägning. det återstår att se. för självbevarelsedriftens skull så kommer bilder såklart inte att publiceras. ni får tro på mig när jag redovisar mina resultat. varje vecka, varje måndag - fram till jul.

det fladdrar till i en tyllgardin

2010-06-26T09:09:00.004+02:00

vi är uppe här hemma, kanske inte så vakna - men uppe hur som helst. eller det är ju orättvist av mig, vissa av oss är jättevakna och jättepigga. rätt ska vara rätt.

ända sen klockan sex har vissa av oss varit skaviintegåuppochlekaelleriafjollraochtittapåvarann-pigga, andra av oss har varit pigga på det där kaninteduvarastornogattgåosättapåenfilmolåtamammasovaenstundtill-sättet. men förhandlingarna har strandat, om man säger och den mer komprimerade typen på 62 cm har strängt taget vunnit även idag. svårt att argumentera mot någon som plockar fram en liten fyrkantig mun ur vilken vansinnesvrål kommer, vid missnöje. försök ignorera den om du kan, säger hon, och dundrar på med det tunga artilleriet. iklädd petit bateau-lyx är hon också, själv dras man med urtvättad hm-tshirt, men inte vinner man några sympatipoäng på det.

gullegull

2010-06-25T19:04:00.002+02:00

lilla sockergrynet, min älskling och pussunge, hon sover mer än hon är vaken idag. det känns konstigt och lite oroligt. för man slappnar ju inte av bara för att mänskovalpen sover - hon kan ju vakna NÄRSOMHELST. fast tydligen inte de senaste 3 timmarna och om 40 minuter ska hon gå och lägga sig för kvällen, hur nu det ska fungera. gissar att det antagligen inte kommer fungera ett endaste dugg. själv borde jag såklart ha ägnat några av de senaste tre timmarna med att sova själv, men icke. slösurfin', thats right!

och NU vaknade tze bebi.

han var parken när det våras

2010-06-25T15:19:00.003+02:00

i brist på midsommarstång och dans därtill, cava och primörer och somriga älskpussar bakom liten tuva av kaprifol - så går den lilla modern och hennes lilla sockerbulle till dotter, iklädd blommig jumpsuit i prasslig egyptisk bomull, över parken till den lilla moderns mamma på midsommarlunch. måhända inga prästkragar eller lupiner, men iris och jasmin till sillabit och nubbe.

sommaren i city

2010-06-25T11:40:00.003+02:00

et voila: balkongen i sin prakt. eller blivande prakt, om inte annat. tanke är frodighet och än så länge lever såväl luktärt, rosenvial, petunia, lavendel, rosmarin, murgröna, rosenböna, physalis, gurka som två blåblommiga små historier. och i köksfönstret står en blommande tomatplanta tillsammans med mina apelsinträd, redo att göra an ute på balkongen och liksom trona upp sig inför och över de andra små växterna som mer hänger eller klättrar i sitt lynne. so far so good alltså. det enda som dött än så länge är den avknipsade basilikan Jac ställde ut häromkvällen. det dödsfallet tar jag inte på mig.

edit: vill man få tydligare bild av hur det ser ut går det att klicka på bilderna. teknikens under.

good night sweetheart

2010-06-24T21:35:00.003+02:00

jag saknar min kille och hatar vm. ungefär så kan man sammanfatta läget just nu. vi är aldrig lediga ihop och jag är ensam med lilla bebisen mest hela tiden. längtet efter hans semester är ENORMT! längtus gigantus. att liksom få dela på ansvarsjouren och slippa leva i skift för att det ska gå ihop. typ äta middag ihop. det vore jävligt fint.

för att sysselsätta oss har jag blivit rejält förkyld och börjat odla små spännande saker på vår balkong. det ena mer tärande än det andra, alltså.

and my car’s out back if you’re ready to take that long walk

2010-06-20T13:36:00.004+02:00

till sara, för att utreda exakt vad det är jag ska sätta ut på balkongen, i detta nya, moderliga och framför allt husliga, liv. jag gissar att de två översta är samma sort. but hey, det är inte alltid lätt att skilja äpplen från päron, som man säger.

Lets go to New York City

2010-06-18T15:28:00.006+02:00

...eller iaf hem till stan. till mannen och pappan, den finaste.

spader ess och lite kaka

2010-06-17T14:12:00.002+02:00

Hjärtats fröjd har vaknat en gång i timmen i natt och jag har väl aldrig känt tröttheten rista i kroppen så mycket som nu. dricker starkt kaffe och spelar kort med farmor&farfar och allehanda släktingar som knackar på för att se lillkickan. imorgon åker vi hem och herregud vad tacksam jag är över att inte vara ensamstående med liten bebis. note to self: var snäll med Jac. obs! viktigt!

min farmor&farfar har hållt sig någorlunda i skinnet vad gäller kommentarer om barnuppfostran. jag märker tydligt hur de tröttnar/tappar tålamodet när Ro skriker och jag går alltid undan med henne. själva tycker de att barn inte mår dåligt av att få skrika en stund. tydligen är uppfattningen om att man skämmer bort små barn när man tar opp dem, utbredd. tur att man inte lyssnar på sånt jävla skitsnack. kärlek och mammas hjärtslag mot lilla örat är det som lugnar bäst när inte pappa är här och kan sjunga.

across the porch, as the radio plays

2010-06-16T18:26:00.003+02:00

bland hundkex och släktingar

2010-06-15T21:54:00.002+02:00

om det faktum att lilla Ro tyckte mer om resan än målet var upptäckt nr 1 i denna reseberättelse så har vi idag gjort upptäckt nr 2:

Lilla Ro tycker mycket om sitt hem. det kanske låter självklart och lite fånigt, men det står alldeles klart att hemmet, vårt hem!, har en särskilt viktig plats i hennes liv och humör. på helt ny mark är många saker otäcka. konstiga ljud, märkliga dofter, gamla ansikten och ny språkmelodi och man kan säga att det är en ny sida hos min fina lilla tjej som jag får bekanta mig med - en mycket mer uppfordrande person än den hon är på hemmaplan. men vi gör så gott vi kan hon och jag, med tryggheten och sömnen, längtar lite efter Jac och går på promenad med min farfar, som är den hon trivs bäst hos annars. hon skrattar tandlöst åt hans små miner och somnar i hans armar, doftande stall och kokkaffe.

det är fint. men hemma är ändå hemma.

another travelin' song

2010-06-14T23:10:00.005+02:00

i eftermiddags tog jag och Ro våra väskor och klev på ett flygplan upp till skogarna i norr. särdeles spännande att resa ensam med en baby: mina premiärnerver översteg hennes, skulle jag tro. men allt gick vägen: fick otroligt mkt hjälp av alla, inte minst av flygvärdinnorna som trodde att hon var en pojke pga de blå strumbyxorna och den vita bodyn (eller hennes väldigt maskulina drag. hard to tell) - och vem är jag att korrigera? till slut gick det så långt att jag funderade på vad jag skulle säga om de frågade vad han hette (eftersom jag ju alltså inte rättat dem någon av de tusen ggr hon kallades för "han"). slapp hur som uppge namn, barnet jollrade så mycket att de överhuvudtaget inte frågade något alls när vi skulle kliva av. de ropade istället på piloten som kom ut ur sin bur och tittade på lilla pussbullen som log som om hon aldrig gjort annat.

...men tydligen tog leendena slut, för resterande timmar (2) under kvällen så skrek hon sig blå och mamman svettig. uppenbarligen hade hon ont i magen, var övertrött och inte helt van vid den norrländska miljön (eller vad vet jag) och jag fick panik över hur dåligt jag kunde trösta henne, totalt ovan vid vansinnesvrål på det sättet och handfallen när Jac plötsligt inte är där, utan jag ensam har ansvar för henne. mina släktingar de sa att det gjorde verkligen ingenting att lilljäntan skrek men helvete vad jag tyckte det var jobbigt. för oss allihop.

summan är således, än så länge, att Ro tycker mer om själva resan än målet och strängt taget är hon snuten ur näsan på sin mor, vad gäller den saken.

tröttsamheten

2010-06-14T07:41:00.005+02:00

man är aldrig så pigg som när man 07.10 går upp och startar dagen, efter att förgäves försökt söva det snackesaliga lilla barnet sen klockan 04. nu sitter hon och bubblar i babysittern, sparkar gung med sina pluttiga ben och jag äter somekinda frukost: mjölken är slut så te och kaffe gick inte, havregrynen slut så gröt gick inte, flingorna slut så fil gick inte. åt knäcke med körsbärstomater och ett glas vatten. beach-style när jag tänker efter men sen läste jag någonstans att man blir fet av sömnbrist och för få timmar per natt och DET KUNDE MAN JU RÄKNA UT. *dömd till ett liv i fetma*

att vara ett bolster

2010-06-13T13:53:00.002+02:00

att prova fjolårets sommarkläder var verkligen en mycket dålig idé. skulle vem som helst ha kunnat räkna ut när man har 20kg att gå ner och är tämligen nyförlöst. två dåliga förutsättningar för succé. det måste ha brunnit i huvudet på mig när jag trodde att det skulle gå. för det gjorde det inte. alltså, överkroppen sköter sig men nedan för midjan vettefan vad som händer. den romska kvinnan torde vara grön av avund på min nya, moderliga, kroppshydda. och alla jeans de kryper långt in i garderoben, hukar sig, rullar ihop sig, gömmer sig bakom skjortorna som aldrig används, liksom himlar med ögonen och försöker dölja små hånfulla leenden: "-hon tror väl inte att...", "-herregud, jag kommer gå sönder", "-ser du det där? SER du?" "-hahahaha"

men det tror hon faktiskt inte. sitter istället i mjuk morgonrock och funderar på att gå, GÅ!, ner på stan för att hitta tjockiskläder.

enkel och lugn, och den lyckan läker alla sår

2010-06-13T00:35:00.002+02:00

inte vet jag om det är som de säger, att man som nybliven mor har känslorna direkt på huden, men det verkar ligga något i det. efter att ha tittat på polsk krigsfilm och sen klivit ut på gatan för att gå hem bland blåst-svajande trädkronor och regnstänk på det lilla barnets filt med fyrverkeridundranden från konserten på stadion dånandes mellan husen, som om det inte alls var Stockholm 2010 utan Warszawa 1944, eller Groznyj 1994 - så kan jag konstatera att liten mor var mjuk i knäna och gick lite hukandes framåt, hemåt, till de små vikta högarna av rena babykläder, doften av vita blommor från våra apelsinträd och diskmaskinens trygga brummande och var särdeles nöjd. no more drama för min del. och den överrumplande tacksamheten igen! över att inte bo i en krigszon, att inte ha sarajevo i köket eller skräcken i blodet, runt i omloppet som ett gift. att få ha sitt barn i säkerhet och den lilla familjen därtill. åh, tacksamheten.

det goda livet

2010-06-12T01:26:00.005+02:00

den litterära, eller för all del intellektuella/kulturella nivån når oanade höjder som föräldraledig kan jag meddela. amningshjärnan, den praktiskt biologistiska - retoriska - bojan/stöttepelaren, slår ut all eventuell kvalitetssäkring. proppen har gått, to put it mildly. jag läste just ut "elsas mode" av sofi fahrman och tittar med stort nöje på lyxfällan (till skillnad från per gudmundson om man ska tro dagens ledare). herzog kinski-boxen står oöppnad och "de fattiga i lodz" ligger gömd under försäkringskassepappersdrivor. min enda någorlunda input består i p3dokumentärerna som finns att dra ner till ipoden. de är å andra sidan mycket spännande och inforika. som att 300 miljoner träd fälldes under stormen gudrun - det fick jag lära mig längs djurgårdskanalen för en vecka sen. bara en sån sak. minns att jag av ren solidaritet (nåja.) kastade ut min egen risbuske till julgran från balkongen just den natten 2005, gudrun-natten, men det visste jag inte då, att det rådde mannaminne-storm i södra sverige, och för all del, det blåste rätt bra här uppe också: granjäveln flög iväg innan jag knappt fått den över räcket på min sjätte våning i huset på kullen, swosch så var den borta och dagen efter såg jag inte till den någonstans alls på gatan. barren på min balkong som sen låg kvar till sommaren var enda beviset på att det lilla torra fnösket till julprydnad faktiskt ens funnits.

...men mest har jag lärt mig tolka liten bebis. en nanosekunds darr på underläppen, en liten extra blinkning, den giriga mungipan och fäkt med pyttearm, jag kan läsa henne och det skänker mig större glädje än mycket annat i livet tidigare gjort. hon verkar inte heller helt missnöjd, belönar mamman och pappan med stora tandlösa leenden när vi gör rätt och framkallar jubel och klang när hon gör nya upptäckter: idag fötter med minitår!

on the road again

2010-05-26T17:14:00.002+02:00

alltså. jag skriver något här. ägnar en rätt lång stund åt det, medans hemmet är en bomb och den oöppnade posten utplanterade minor - ömsom grattiskort, ömsom betalningspåminnelser. därtill liten bebis som vill ha mat/uppmärksamhet/ny blöja/okänt. så jag sitter här och skriver, fastnar halvvägs och undrar, varför skriver jag det här? vem bryr sig?

känner att detta med bloggandet är lite som med en lite för gammal, för rostig kärlek: har man väl upptäckt det dåliga bordsskicket/det störande skrattet/det irriterande tickset/den fula lilltån - då är det kört. its just a matter of time.

now i see the green light

2010-05-26T10:27:00.005+02:00

åh, vad det bara inte lossnar detta, bloggandet. kanske är det symptomatiskt för min situation i övrigt: att plötsligt vara förälder förvirrar en aning. vem är barnet? vem är jag? vem är mannen? vi bygger på vårt pussel varje dag, och bilden blir tydligare för varje liten bit. så än finns det hopp!

just nu ligger det lilla barnet i sin säng och sover, efter att ha ätit kl 21, 00.30, 02.30, 05.30 och 8.45 så är det... efterlängtat. tänk om man hade haft vett att uppskatta de många sovtimmarna som tidigare tagits så förgivet. minns tiden i Paris, jag kunde sova bort hela dygn, uttråkad och säkerligen inte helt konstruktiv. annat nu alltså, barnet kräver uppmärksamhet med max 3 och en halv timmes avbrott - men jag ska inte klaga. jag har fått en liten älskling som tycker om att ligga själv och tyst under längre perioder, fäkta med sina små armar och ben och forma den lilla munnen till ett "O" och lyfta på de små ljusa ögonbrynen, skrikfesterna har hittills uteblivit och tacksamheten i det går såklart inte att överskatta. det är med nöd och näppe vi klarat av de här två månaderna utan att göra slut, bli sinnessjuka, på akuten, på sjukhuset, i bilen, i väntrum, i febern - min kropp totalt körd i botten, söndermedicinerad och trött ända in i själen och Jac som jobbat heltid och samtidigt haft ensamt ansvar för liten baby på nätterna. ett sant eldprov och min bitterhet ligger såklart och lurar i fula stunder: det skulle inte ha varit så här. å andra sidan, vad skulle det ha varit? som på vykort?

nu är vi hur som ute på andra sidan, bygger vårt pussel och ser tiden an. till hösten beger vi oss till Tel Aviv och gifter oss (hemligt so far!) bara vi tre, den lilla familjen, på konsulatet. ingen överdådighet, ingen rekvisita - jag i en enkel sommarklänning med rara blommor köpta i litet stånd på gatan och min vackre kille, så stark och så mjuk med lilla rundhyllta dottern på armen, med solen i zenit.

yay

2010-05-20T12:24:00.002+02:00

och HEJ HEMGÅNG!

nu har jag fått en definitiv diagnos - efter tusen feldiagnoser (och -behandlingar!) så har jag äntligen fått en riktig diagnos. en blodpropp närmare bestämt. så hej waran!

lyckan hörni, den går inte att beskriva. äntligen ett litet break!

*hoppas att det inte jinxas nu* *vill glädjas på riktigt* *vågar inte helt*

*GÅR HEM*

we can work it out

2010-05-20T10:11:00.002+02:00

vi fortsätter, låtom oss.

jag bor på sjukhus sen 10 dagar tillbaka. blev såklart inte alls frisk där i början på maj som jag trodde, eller i alla fall önskade. min diagnos den ändras dagligen och nu har jag lärt mig vilka sköterskor som har varma händer och mjuka röster, vilka som är slarviga och vilka som är för oerfarna för att inte flacka med blicken. jag har lärt mig vägen till röntgen och alla vindlingar i korridorerna häromkring. lärt mig veta vilka läkare man ska lita på och tillfråga. lärt mig att leva med en ingång på handleden, armen, where ever det finns ett fungerande kärl (inte så många kvar nu. knappt något på armarna).

trots detta mår jag förhållandevis bra. har varit feberfri i ofattbara 10 dagar nu, efter två månaders konstant feber kan jag berätta att detta är något alldeles fantastiskt. hej världen! och utanför mitt fönster ser jag solna slå ut, hur träden inte längre har ett flor av grönska, skirt och alldeles nytt, utan har nu fått rubusta pälsar av blad och blomster. ibland kommer små doftpustar in genom mitt fönsters lilla öppning och på kvällarna sjunger fåglarna. minner om att denna tid på året är den finaste. minner om att det för exakt fyra år sen hände något mellan mig och Jac, för första gången. Jac, min älskade, som tar hand om vår lilla dotter på nätterna trots att han jobbar, lämnar henne här hos mig och som bär ett sånt tungt lass, och har så gjort sen förlossningen. han är min hjälte, han är min klippa.

och dottern, hon ler och fäktar med sina små knubbiga armar. tiden går fort, snart kan hon hålla upp huvudet själv.

läser lite böcker igen. febern tog läsandet ifrån mig och nu är det återerövrat. bengt ohlssons "syster" håller mig vaken om nätterna, slår ihjäl dagtimmarna och får mig att känna mjuk sand under fötterna, mellan tårna, mjuk vit sand som man sjunker ned i, med havet rullandes i örongången och små vassa strån av strandgräs som sticks.

baby love, my baby love

2010-05-04T13:00:00.004+02:00

medans årets första vårregn piskade innergården på danderyds sjukhus så skjutsades jag på en brits till uppvaket. nyförlöst men utan barn.

minns så tydligt hur jag noterade regnet utanför fönstret, tjugo minuter efter att klockorna vridits fram till sommartid, en tydlig notering i min journal: "klockan flyttades fram en timme", samtidigt som akutlarmet gick inne på vårt förlossningsrum och all förlossningspersonal på hela avdelningen stormade in, slet ur värkstimulerande droppet, som drippelidroppat på så snabbt att ingen kunde tro att det gått så fort, jag som blev igångsatt, jag som inte fått någon bedövning. sen iväg in på den akuta operationssalen och min förlossning blev aldrig som tänkt. minns hur jag flög ur min kropp när min lilla flickas hjärtslag gick ned, när de upptäckte att navelsträngen nästan helt och hållet kommit ut, minns Jacs svarta blick och alltså känslan av att inte äga min kropp, att den var oviktig, att det lilla barnet var det enda som betydde något: så självklart.

jag skjutsades genom korridoren, katastrofsnittad och tyst och min familj, min friska, starka lilla dotter och hennes far fann varandra inne på det förlossningsrum som nyss varit vårt. sorgen över att inte ha fått vara med gör ont, att jag inte kunde hålla henne de första timmarna, jag som lovat henne att hennes mamma alltid kommer finnas där - det brast innan hon ens öppnat sina små ögonlock. men man gör sitt bästa, man accepterar att kroppen är lika mycket en befrielse som boja och man försonas, tacksam över att vår lilla älskling är perfekt i sin sammetshy, med sina små marsipantår och pyttiga uppnäsa.

tacksam också över att hon inte skriker så mycket, tacksam över att amningen fungerar trots att jag fått flera allvarliga infektioner efter varandra, med inläggningar, intravenös antibiotika och 40-gradigfeber i så många veckor nu att vi inte längre minns hur det var att vara frisk. Jac är fortfarande ledig, vi är mjuka och snälla och lilla sötnosen hon har förtrollat oss, kollrat bort all rationalitet och all förmåga eller ens önskan till självständighet. vi är hon och hon är vi.

... och snart är jag frisk igen. jag måste tro det. har ägnat 2 månader åt sjukdomstillstånd nu. har också prickat av all tänkbar jobbighet i samband med graviditet, förlossning och postnatal situation: havandeskapsförgiftning - check. navelsträngsprolaps (händer 1 promille av alla förlossningar i svedela) - check. livmodersinfektion - check. lyckan över att bo i Sverige 2010 vet inga gränser.

baby writer

2010-03-26T14:15:00.002+01:00

så vi åkte till danderyd igen imorse på återkoll sen jag blev utskriven i tisdags, och även om mitt humör och allmänna tillstånd förbättrats så var mina värden sämre igen. så kan det vara. nu väntar vi på att de ska ringa tillbaka med resultat från ett annat prov som togs imorse och är det också dåligt så säger vi - hej avdelning 12! och - hej igångsättning redan i eftermiddag.

vi som tänkt äta gåslever och smördegsinbakad oxfilé med gorgonzola hos mina föräldrar ikväll, tillsammans med Jacs mor och far. nåväl. en liten dotter går väl an det med. vi får la se vad som händer.

fyrtionde veckan

2010-03-26T08:26:00.003+01:00

att blogga med en två veckorsfrekvens är ju också helt vanligt. väldigt dunbergeskt av mig. men när han åker till milano och BA så åker jag till danderyds sjukhus - sådan är livets lott.

jag fick havandeskapsförgiftning förstår ni. inte jätteroligt, men en förklaring till varför jag plötsligt såg ut som en vattensjuk amöba, oförmögen att röra på mig som en normal människa och den där tröttheten som inte liknar något annat jag känt. efter fem dagar på sjukan och med blodtryckssänkande medicin tre gånger per dag så är jag nu lite mer tillbaka. tillbaka för slutspurten så att säga, för herregud, det är max fem dagar kvar. fem. lördag, söndag, måndag, tisdag och sen: onsdag. b-day.

har lillan inte kommit innan onsdag sätts det hela igång, som man säger. så max fem dagar, på riktigt. det känns fint och märkligt. känner efter om jag har någonslags separationsångest när det gäller att inte ha bebismage längre, men jag tror inte det. det har varit så tungt på slutet och när jag känner hennes små armbågar och knäskålar, och små små fotsulor med mina händer så sprängs hjärtat av längt. en ny typ av längtan för övrigt, en mer handfast, verklig längtan. det är inte längre en fantasi att föda detta barn, det är på riktigt. snart är hon hos oss. om fem dagar max, och alla nådiga gudar: låt det gå bra.

låt det gå bra.

v 39+1

va?

2010-03-12T07:33:00.001+01:00

känns jättenormalt att gå upp klockan 05 och städa köket. jätte.

stranded

2010-03-11T16:01:00.003+01:00

...vad som händer här?

du, inte mycket mer än att VI VÄNTAR PÅ EN BABY SOM BORDE KOMMA NUNUNUNU. NU. men allra helst igår.

från i måndags till igår, onsdag, gick jag upp 2kg. TVÅ KILO! min barnmorska säger att det är vatten och jag behöver bara titta på mina svullna kinder och elefantiasisfötter för att förstå att hon som vanligt har alldeles rätt. mina uggs är för små! ballykängorna sitter som pjäxor och pälsen som räddat mig när minusgraderna härjat går inte att knäppa. jag har gått in i v38 och babyn är nu klar. done and done. väger hela 3,5kg fick vi veta igår, vår stora pyttetjej.

v37+0

åh, säg vad vi sa om att "paint it black"

2010-03-02T16:35:00.004+01:00

v 35+5: i övermorgon går vi in i v37! tempo! tempo!

tills vidare häver jag mig opp från soffans lilla hörn och äter middag med fina J på Riche ikväll. antar att det är nu man ska "passa på". snart får man aldrig vara ensam igen och aldrig mer hinna borsta håret eller lyssna på studio ett och att göra något så otroligt vidlyftigt som att äta på lokal, det är bara att glömma. älskar småbarnsföräldrars skadeglada och påtvingande sanningar.

här finns inte plats för tråkiga utsagor och ledsna pussel, här finns bara förhoppningar och längtan så våra hjärtan spricker! och de 29 dagarna kvar, tick tack.

sticka bo

2010-03-02T16:00:00.007+01:00

jag är en sån intensiv bloggare - jag vet. men i ärlighetens namn: tiden här går långsamt! jag knastrar is så att emaljen på mina, av årtals nattgnisslande redan ganska nedslitna, tänder ryker all världens väg, jag torkar små ytor med väldoftande, kemikalieindränkta våtservetter från ajax och ser tiden an. inte mycket mer att syssla med, såhär när man är gravidus gigantus och väntar på att det ska hända, att något ska hända. har rätt mycket förvärkar och molvärk men än så länge väntar the real deal. plågsamt att hållas på halster på detta vis, så jag fortsätter mina stilla, små aktiviteter i hopp om förströelse.

har tex provat på att sticka en babyhjälm. det tog mig, vadskavitro, en vecka? en vecka av konstant stickande. det är ganska många timmar kan ni tänka er. har på kuppen förlorat känseln i två fingertoppar (garnstas och vätskesvullnad är inte ngn bra kombo. tydligen). kan säga att min fascination inför de som skriver "stickmönster" är intakt: de är fan inte kloka i huvet. i dessa mönster som vid första anblicken verkar så pedagogiskt uppbyggda göms små nystan av hemligheter. sånt som man bara förutsätts kunna eller förstå. som att även om det inte står "vartannat varv" så är det ändå vartannat varv det ska vara. jättelätt att fatta. JÄTTELÄTT! tvingade Jac att skjutsa mig till garnbutiken för att få klarhet i mysteriet men de kunde inte säga så mycket mer än att det "- verkar vara nåt som är fel"

nähä? säger du det?

men vafan, man går påt igen. tänker att man är fan ingen som ger upp, man hugger i och man avslutar. man ska trots allt bli mor när som helst, en förebild. så man gör alltså ett nytt 7-timmarsförsök:

bytte garn och strategi men inte blev resultatet mer användbart för det.

och till slut: sympatiskt nog samtidigt som jag tittade på sista avsnittet av Sopranos, min ständiga stick- och graviditetsföljeslagare så nådde vi avslut. jag och marks&kattens babyhjälm. hade från början tänkt göra två, eftersom "- mönstret är så väldigt lätt" enl garnbutiken, men vid närmare eftertanke tror jag att jag skippar det. har nog aldrig svurit så mycket och förbannat ett papper med instruktioner så hett och så mycket tidigare.

lite lagomt

2010-02-22T15:33:00.002+01:00

tandläkaren var trevlig, kors i taket! fick beröm (!) för min tandstatus och för min självmedicinering med corsodyl. 670spänn, tack och bock. några små kronor blev det kvar på sparkontot.

Jac körde mig dit och hämtade mig sen, på väg ut ur bilen, med tummen på smsknappen så lyckades jag halka i stillastående läge. ner på arslet och buhu. Jac blev tvungen att dra mig upp, att komma upp på egen hand är nuförtiden helt omöjligt. note to self: ramla inte på stan om du är ensam.

vi kom hem, jag åt några chokladkex och läste senaste kalle anka (fick årspren i namnsdagspresent!) och luften gick ur mig. puff, sa den och så försvann den. kanske för att min kille är på riktigt jävla skitdåligt humör, mesta dels trött kan jag tro, efter att ha levt kanadatid senaste veckan. stackars honom och stackars mig.

om luften kommer tillbaka åker jag och köper garn. mössor och små vantar, som vadd för ett blivande modershjärta som tråkar av tristess.

ice, ice baby

2010-02-22T13:05:00.002+01:00

idag suckar hela Sverige åt kyla och snö - jag vet nog. på löpet rasar inte bara snön. känner mig själv rätt så indifferent. klart det hade varit gött med lite vårvind, men jag har insett att allt det jag längtar efter, det tar sån tid att få fram att det är lika bra att glömma bortet så länge. tids nog kommer det väl. barn till exempel.

Fina S meddelar att hon inte kan hålla värmen när det är så här kallt och det är inte så konstigt. det borde inte jag heller kunna, min hastighetsgräns är sannolikt jämförbar. alltjämt så stör kylan mig inte alls, tvärtom så sliter jag av mig vantarna (som lika snabbt nappas upp av min kylslagne kille) och viftar med korvfingrarna, tar lite snö och plattar glatt mellan de svullna handflatorna. tycker att det är som en liten present de där kalla vindarna mot mina vattenfyllda depåer i fejan. idag är det ju dessutom SOL gubevars. lite sol, lite kyla, lite bensinångor och några iskockor. den som påstod att jag skulle vara high maintenance visste inte vad han pratade om, det är tydligt.

om en kvart beger jag mig till min nye tandläkare. är livrädd att bli uppskörtad av typen: ÅHHERREGUDVADMYCKETHÅLDUHARNUMÅSTEVIMÖBLERAOMHELAMUNNEN till en facil kostnad på sisådär hela mitt sparkapital. hatar nya tandläkare, men hatar ännu mer att inte kunna bita ihop mina käkar.

som vintern saknar våren

2010-02-20T18:22:00.009+01:00

vips så bodde man mitt på frostmofjället och med en man som lever kanadensisk tid så kränger man på sig sitt allra varmaste, drar ner yllemössan över örsnibbarna och beger sig över snöklädda vidder alldeles inne i stan till sin lilla mor och spelar rödskägg, bakar små halloncupcakes med sin bror och ser hur snön yr där utanför.

...och magen, den växer! fortfarande! v. 34+2

längtan och löften

2010-02-19T06:37:00.007+01:00

jag har återigen hemfallit åt den dåliga bloggerskans vana. för det ber jag om ursäkt, inte minst gentemot mig själv, vet att jag mår bra av att hänga upp min, just nu annars fragementerade, tillvaro på små staket av vanor. tömma diskmaskinen, äta en frukt, skriva på bloggen, duscha. ni vet, små livsuppehållande sysslor som får en att glömma att tiden går förbannat långsamt.

samtidigt är vi redan nere på 40 dagar kvar! är inte det fantastiskt så säg? jag mitt otacksamma stycke är såklart indifferent till det, faktiskt ganska, nätta antalet men som Jac påpekade igår:

"- du tycker att det är långt tid kvar bara för att det inte är det. i november när det verkligen var lång tid sa du aldrig något om det."

ligger mycket i det, såklart. man är aldrig så kissnödig som när man rotar efter hemnycklarna, så att säga. men jag ser tiden an! inte minst med tanke på att vår barnmorska upptäckt att vår lilla unge trivs så fint därinne i magen att hon nu (ok: en och en halv vecka sen) väger 24% mer än förväntat värde. för en socialkonstruktivist kanske svårt att medge men hatten av för biologin denna gång. ärftligheten är tydligen (eftersom jag konstaterats vara fri från diagnoser som graviditetsdiabetes) monumental i detta fall och eftersom jag valt en kille som vägde nästan 5kg när han föddes (en annan låg på rimligare 3kg...) så är det inga konstigheter. trots uteblivna konstigheter är det dock ofrånkalleligt sammankopplat med vissa smärtsamheter, detta att föda stora barn. så om tre veckor går vi på nytt ultraljud och följer hon sin egen kurva och fortfarande är stor så kommer jag träffa en förlossningsläkare och be om att få bli igångsatt alt snittad. det är så det är. är rädd för komplikationer och uppbrutna bäckenben och tänker inte riskera något alls. detta betyder att de 40 dagarna inte alls äro 40 utan något färre. bara en sån sak!

under min bloggtorka har jag framför allt erfarit två saker:

1) barnet har sjunkit ned så pass mycket att min foglossning blivit betydligt mycket bättre. tacksamheten i detta går inte att förringa: jag kan gå igen! graviditeten går mot sitt slut, det är tydligt för första gången. bebisen väger nu ca 3kg och är klar. ofattbart och underbart.

2) min älskling, min bäste vän och min störste utmanare i livet tog mig ut på Edsvikens vitdimmiga is och med små små snöflingor i luften, på ögonfransarna, frågade han om jag ville leva mitt liv med honom och jag klängde som en liten apa om hans hals och grät och skrattade och blev så tagen av hans högtidlighet och vuxna allvar att jag generat drog i min mössa och sa ja! jajajajaja! så vi förlovade oss på isen och firade på vägen hem med att spruta spolarvätska längs hela edsviksvägen (jag har utvecklat svår förkärlek till doften av spolarvätska, bensin och avgaser, därtill tramp på iskockor som går sönder. so much för att cravings är hittepå. är trots allt glad för att det inte är dubbla cheeseburgare som trängtas, utan bilrelaterade ångor och svårtrampat vinterunderlag) trodde inte att en förlovning, ett frieri, kunde skaka om så mycket, but it did. det var en av de finaste, största stunder jag fått uppleva (kommer få uppleva!) och det var med honom, mitt livs kärlek. ödmjukheten inför de nådiga gudarna vet ingen hejd. jag är osannolikt lyckligt lottad.

piff och finess

2010-02-06T21:01:00.005+01:00

tankenöt för gravida: hur gör man sig i ordning för kalas när vartenda litet steg i uppstassandet innebär major svettningar?

ett tag med mascaran: hej fina små svettpärlor i tinningen! strumpbyxan krånglas på: hej överläppssvetten! håret sätts upp i margaretaflätor mitt på skallen: hej skulderbladssvetten!

klar och redo för dusch. ringer efter taxi istället. *fräsch*

obs: notera falukorvsfingrarna. varje vecka för med sig nya begivenheter, detta är vecka 33:s bidrag!

joru

2010-02-03T17:05:00.003+01:00

dagens konsumenttips 2 och 3:

a) om du ändå måste få din macbook air till skitdator lagad igen, eftersom teknikerna på macoteket visserligen bytte ut hårddisken men inte åtgärdade det fel som den var inlämnad för, första gången du lämnade in den så åk till sundbyberg. de väger upp alla de servicemissar som kungsgatepersonalen står för. sundbyberg - kungsgatan 2-0

b) om du väntar barn och har skrivit upp små saker på en evighetslång lista på prylar du eventuellt borde köpa till den nya familjemedlemmen, så åk INTE till babyland/babyproffsen/random babyspecifik butik. deras försäljningsknep är så fattiga och skuldbeläggande och deras kundapproach är fan skamlig. tänker aldrig mer gå in i en sån där butik igen, inte minst för att allt man MÅSTE köpa för att barnet inte ska dö/få en dålig start i livet/misslyckas med allt det kommer ta sig för/få gifter i sig eller utveckla smak för ngt annat än svindyra, apfula filtar i polyester som kliar bara man tittar pån, alt skitfula sängkläder med tecknade figurer på i epilepsiframkallande färgkombinationer - allt detta som är i så dålig kvalitet men förpackat på ett sånt sätt att du, som blivande förälder som nekar ditt barn all denna skit, ska fundera på om du ens är lämplig som förälder om du nu inte vill ge ditt barn rätt start i livet - är snordyrt. man ba, ja jag tar en en flisfilt i med små rövfula djur på för 500 spänn - för jag vill ju att mitt barn ska bli nobelpristagare och det blir nog svårt annars.

min dotter kommer få dras med sin hemstickade alpacafilt. hemskt. kommer säkert inte bli nåt bra av den ungen, det fattar ju vem som helst.

v 31+6

2010-02-03T11:29:00.005+01:00

jag fastnade inte i köklådan om ni undrade. faktiskt blev jag klar med dem och lyckades till och med inspirera min kille som tömt flera skåp på sitt innehåll. hälften ligger nu på köksbordet, men det finns säkert någon klok tanke med det också.

martha stewart tog annars en paus här hemma och styrde sin kosa mot förlossningen på danderyd. ni ser, man trodde att jag börjat sippra fostervatten efter att div proppar gått. så det blev till att bege sig till sjukan och bli undersökt på de mest fantastirika och långdragna sätt. kan berätta att vår lilla unge inte gillade ctg-apparaten, hon försökte förgäves undkomma det hela under de 40 min den satt på, försökte bokstavligt talat sparka av den. lagom till ultraljudet sov hon gott. det gjorde även hennes mamma i dagarna två efter pärsen. men det var alltså ingen fara. hinnorna är hela och rena, ett tag till.

intressant fö att notera att jag nu kommit in i en ny fas i graviditeten. från v6 till 18 gick det fruktansvärt långsamt, från v 18 - 30 gick det skitfort och nu går det återigen i snigeltakt. vi klipper vårt måttband varje dag, en liten cm per dag som gått.

dagens konsumenttips: köp aldrig en macbook air. det är den sämsta skiten som får kallas dator. lämnade in den för lagning i början på jan (ett år efter köp), hämtade den igår och se på fan: den är fortfarande trasig. älskar macoteket. framför allt deras begåvningsreserv på kungsgatan, maken till inkompetens och handfallenhet har sällan skådats. ja, det skulle vara hos telias kundtjänst.

joyride

2010-01-29T11:53:00.001+01:00

det är otroligt hur långsamt tiden kan gå. tristess parat med trötthet är en sån jävla boja.

om man skulle ta och rensa i kökslådorna då.

le rèsultat del 2

2010-01-28T18:58:00.006+01:00

idag har vi halkat iväg till sjukgymnasten som gnällde över mina överspända knän igen. hade såklart inte gjort alla hennes övningar som jag fick i läxa för en vecka sen. gör mina yogaövningar och tänker på att tippa bäckenet, men att stå och dra i gummiband, jag vet inte jag. hittepå.

vi har även tittat på private practice och längtat så efter familjen soprano att jag mer eller mindre spolade igenom de två avsnitten sjukhussåpa. kanske är det så det kommer vara nu? att tony och carmellas intåg i mitt tittarliv innebär att inget annat någonsin kommer mäta sig? håller det inte för otroligt.

och så har vi såklart stickat klart alpackafilten. 25 cm för lång enl mönstret som jag glömde hos mamma, men vafan. desto mer yta att gnida sin lilla babynäsa mot, fattar ju vem som helst att det inte kan vara en dålig sak.

det blir inte bättre än såhär folks, jag bor mest i soffhörnet, äter mina fujiäpplen, förbannar snön och har telepatiska samtal med vår unge som växer för varje dag. om jag skulle tvivla på det behöver jag bara titta mig i spegeln:

v 32 idag (v31+0) - snart 60 dar to go.

this too shall pass

2010-01-26T21:39:00.003+01:00

det här med att vara höggravid är...speciellt. tror ju fortfarande att hon är en liten böna och att det är "tidigt" i graviditeten (vilket fö alla vara duktiga på att påpeka ända fram till typ v20. sen tog det ytterligare fem och sen var man minsann "höggravid"). plötsligt är det relativt nära förestående (vi ska bli föräldrar!). var hos barnmorskan idag som konstaterade järnbrist (på två veckor har jag gått från ett hb-värde på 116 till 102), dessutom har jag underfunktion på sköldkörteln. lägg till viktuppgång en masse och lite foglossning på det och you do the math om varför jag är så in i själen trött.

fortsätter titta på sopranos, sticka på senaste projektet och äta fujiäpplen. vår lilla unge ligger redan rättvänd och puffar med sina små fötter mest hela tiden. för varje dag som går växer hon till sig och jag vet att jag kommer bli belönad för mödan. blicken på bollen, som de säger. vårt lilla barn, vår dotter!

konfettiregn

2010-01-25T13:25:00.002+01:00

den 27e födelsedagen firas här hemma, väcktes av Jac som kom med silverbrickan fullastad med frallor och fantastisk ost från schweiz, starkt te, en hel kanna färskpressad apelsinjuice, en hemmagjord semla och tänt ljus. därtill svenskt tenn-brickan med paket! den barnsliga förtjusningen visste inga gränser och jag satt, som så många gånger den 25/1 de senaste 27 åren, och klappade händerna av glädjeyra. plötsligt har jag blivit 27 och snart ska jag bli mamma. tiden går minsann.

har dessutom firat genom att ta en taxi två kvarter till feelgood och gått på vattengympa för gravida med foglossning. sex stycken valrossar i en varm bassäng med de fulaste små badmössorna i plast man kan tänka sig. beach 2010 kändes, vadskavisäga, avlägsen. trots fulchocken var det ändå underbart. 32 grader och möjlighet att röra sig! halleluja! vankade hemåt efteråt i sakta mak, åt en burk ananas när jag kom hem, och här ligger jag nu, i vår säng, glad och lite trött. tänker att senaste greys, lite fler sopranos och blombud kommer föra dagen framåt, mot kvällen som firas med att äta etiopiskt med min familj och fina sof.

all is well

2010-01-24T19:06:00.003+01:00

min man är hemma igen, jag har snart stickat klart en blåklintsblå babyfilt i alpaca och gått in på säsong tre av sopranos, donc: allt är som det ska. tiden går fort och långsamt så där som det bara kan göra när man är på smällen antar jag. magen är enorm nu förtiden och det där med förlossning börjar få en faktisk innebörd, mer än bara som skräckscenario.

har känt mig stark de senaste dagarna. träffat fina S och känner att jag hittat en sån som man vill ha omkring sig, varm och hatisk: underbart. saknar P som vanligt, men tänker att washington säkert inte alls är så spännande och trevligt som hon fått för sig och att hon alldeles snart kommer hem istället. redo att omfamna den gravida kroppshyddan och senare den lilla babyflickan. längtet hörni. vilken kraft det är.

lyssnade nyss på hatikvah och ljudupptagningarna från bergen-belsen när fångarna fritagits och de överlevande samlades utanför grindarna, höll sin första judiska mässa som frigivna och sjöng för sitt hopp, sin överlevnad och för sitt folk. ingen slump att det blev just den som några årtionden senare blev israels nationalsång. hoppet, överlevnaden och friheten, utan att glömma bort sin historia eller de som raderats: melankolin som oundviklig fond. minns gåshuden på min solbrända arm i somras i tel aviv på Ds graduation när hundratals anhöriga och åskådare till de glada studenterna ställde sig upp och sjöng samma sång. hoppet, överlevnaden, friheten. kan tyckas nationalistiskt men är i grunden djupt mänskligt, som för att säga till sina bröder och systrar: vi finns och vi minns.

ok, amen

2010-01-18T17:24:00.002+01:00

ni får ursäkta tystnaden. min kille stack till Schweiz och kvar är jag, utan dator och internet. vilket, måste jag säga, är en uppenbarelse för någon som aldrig ansett sig vara hooked på internet. har sannolikt aldrig känt mig så isolerad som nu. kan ha och göra med att jag har foglossningen från helvetet och lite feber därtill, har inte sovit mycket inatt och gick upp vid sju för att somna om från 9-13. skönt förvisso, sovandet alltså, men gud vad det inte gör mycket för att pigga upp en tristessfylld tillvaro. mitt lilla barn i magen buffar runt därinne och påminner mig om att det inte är förgäves, men utan min kille här hemma blir allt mycket svårare. tackar gud för snällaste lillebrodern som nyss kom med datorn, gjorde leverpastejsmörgåsar och nu tömmer sin systers diskmaskin.

vi tar en dag i taget. det är så vi gör.

stickade en mössa igår, tittar på sopranos idag.

hej igen, separationsångesten!

2010-01-15T11:36:00.004+01:00

jag har äntligen kunnat få ro i tanken om att vara sjukskriven och hemma. en lyx gubevars, som stundtals gör fruktansvärt ont förvisso, men alltjämt en lyx. jag ska njuta av den här tiden, ta hand om mig själv och se tiden an. var hos trevliga I igår på pannkaksfrukost som räckte till sent på eftermiddagen och blev så nyttigt påmind om hur detta aktuella tillstånd inte är för evigt. för varje dag som går närmar vi oss ett slut på graviditeten och början på något nytt. en befrielse för övrigt att bli påmind om, framför allt när man tre kvällar i rad gråtit sig till sömns över att inte kunna röra sig pga foglossningen och över smärtsamma sammandragningar som kommer ofta och länge. övade igår på att andas igenom smärtan men det sket sig totalt. hej spända axlar! hej hålla andan! Jac satt bredvid mig på sängen och gjorde sitt bästa för att påminna mig om allt det jag lärt mig. tror att han lika gärna hade kunnat påminna mig om lagrange-uträkningarna jag lärde mig på nationalekonomin för tusen år sen: jag hörde inte vad han sa.

annars så åker Jac imorgon till alperna på sin årliga resa och lämnar ett stycke gravid kvinna hemma. försöker verkligen att inte skuldbelägga, vill att han ska känna glädje inför åkandet och njuta av de öppna vidderna, den blåa himlen och mjuka snön. men det är svårt. framför allt när jag har ont och allt bara låser sig. vill ha honom hemma och hatar att han ska åka och kan såklart inte maskera det faktumet, ber honom bara att ignorera mig och anstränger mig för att inte ta ut min frustration och oro på honom. mitt hjärtas gull.

vi tar det lugnt idag. går mjukt och fint, klappar snällt och håller oss nära. jag har så svårt med avskeden, även de tillfälliga, men är vuxen, ska vara vuxen och lära mig att släppa dem jag har närmast. en vecka går fort, snart är han hos mig igen och lyckan i återseendet ofattbar. jag vet ju det.

lilla barnet i magen påminner mig om att tiden går fort: nyss var hon en liten böna med ett vallmofrö-stort hjärta och nu en färdig person på nästan 1,5kg som puffar och buffar på sin mamma inifrån med en kraft som ibland får mig att tappa andan, själsligt och fysiskt. 10 veckor kvar innan vi ses, vi som redan känner varandra så väl. en tröst när smärtan svämmar över: målet!

liten och nätt

2010-01-12T23:00:00.002+01:00

jag och den nya groteska möbeln försöker bli vänner. eller: jag försöker bli vän. själv försöker den inte alls, står där svulstig och glansig. gillar inte, men har lovat att älska den och visst: bilden är ju inte riktigt sådär som jag är van vid från vår 80talsbyggnad som la ett vällingfilter över allt. morden i midsummer kom faktiskt till sin rätt i den skruden, men djurpolisen på animal planet vinner helt klar på LED-teknik. det ska nog ordna sig, om inte annat så är det fint att se små magra hundar räddas och äta mac'n'cheese.

köpte förresten strumpbyxor till babyn idag för 115 dollar. misstänker viss psykos.

technicolor

2010-01-12T20:46:00.004+01:00

min bror kom och styrde internetproblemet, som nu alltså inte längre är något problem. med telia kan vi säga att jag inte kom någonvart alls, mer än att bebisen i magen fick känna på mammas aggressionshormon, kanske är nyttigt vad vet jag. dessutom har tvn kommit och tidigare nämnd tekniskt geni till bror meckar just nu ihop detta vidunder som såklart är alldeles för stor för min smak, men eftersom min kille strängt taget satte ned sin fot gällade inköpet så välkomnar jag den motvilligt i mitt hem. jag välkomnar den, och den informativa instruktionsboken som man generöst nog fick på köpet.

du har plats 73 i turordning

2010-01-12T16:45:00.003+01:00

tänk, jag trodde att det är Comhem som har världens sämsta kundtjänst/support men efter 2 och en halv timmes kontakt-/hjälpsökande hos Telia så får jag inse mitt misstag. Comhem är inte ensam uppe på toppen, Telia är right up there också.

misstänker fö att de har ngn slags utarbetad strategi om hur de ska trötta ut sina missnöjda kunder med evighetsköer, för att bli kopplad till ytterligare evighetskö, för att få komma fram och sen bli bortkopplad: klart som fan att man blir trött och less och till slut, när man upprepat kö-proceduren ca 9 gånger så orkar man inte längre bli upprörd. man suckar och tänker ÄNTLIGEN är det någon som hör mig, som ser mig - när de väl svarar.

men jag kan ju tala om att denna "vattentäta strategi" INTE har tagit med gravida kvinnor i sin gameplan. jag är inte trött, jag är inte less eller oskadliggjord, jag är SKITFÖRBANNAD och har absolut inga planer på att lugna ner mig och det ska Telia få veta.

bara jag kommer fram.

le résultat

2010-01-11T21:21:00.003+01:00

stoltheten hörni! den är förvisso lite sned och vind, lite grann som livet: mjukt och välmenande men långt ifrån perfekt.

annars har jag varit hos frisören minsann, halkat mig uppför upplandsgatan på ispucklar och fått komma hem till biff rydberg (favorit i repris! idag på kalv) och vänta på en tv-leverans som aldrig gjordes. lite svtdrama på det och folks! its a wrap.

portions for foxes

2010-01-10T17:34:00.004+01:00

utanför faller snön igen. tung och blöt om man ska tro termometern som letat sig upp från den två siffriga kylan. här inne har det bestämts att koftan ska bli klar. en ärm återstår och knappval. har gjort om och gjort rätt, eller gjort om och gjort fel, det är svårt att veta. en kofta blir det hur som helst, det vet vi.

är glad att inte ha köpt den midnattsblå baby alpacka-tröjan från acne som jag nöp i innan jag somnade i en av deras fotöljer: behöver inte fler ullplagg, jag behöver vår. superga-underlag, kaffe i pappersmugg och lite för stark aprilsol. men det dröjer, jag vet och innan dess kommer en del annat att hända, jag fyller till exempel år om exakt 14 dagar (om exakt 80 dagar förväntas dotra komma, men därom råder viss osäkerhet) min födelsedag ska emellertid inte firas med pompa och ståt i år: jag har önskat mig en stilla middag med injera och grytor därtill och en fet jävla jättesten att sätta på fingret. närå. *jo*

still alive

2010-01-08T12:16:00.002+01:00

jag lever! har haft ont men lever. haft en del jobbångest och framtidsångest men lever. bestämt mig för att repa upp hela bakstycket på koftan också, för att visa mig själv att jag faktiskt kan göra saker på riktigt, inte skynda fort och tänka vafan!, utan göra någonting, en endaste sak, ordentligt på riktigt, så ni hör: jag lever!

min kille börjar jobba om 3 timmar och internet ligger nere (hej granne med olåst skitmodem!) så tristessen kommer snart braka in, blomma upp och veckla ut sig som främsta sällskap. saknar P så oerhört mycket, hatar DC.

ok: på med byxa och mössa, minken och uggsen (stadsdelstrogen i min uppenbarelse, visst!) och vagga till banken. sista dan att hämta ut 701 kronor. har långtgående planer för de kronorna. velar mellan två veckors ridning på island och tre veckor på baha. de har ju sina fördelar och nackdelar, bägge två.

you're the storm

2010-01-05T09:17:00.005+01:00

tyckte ju att gårdagen var en sån treat, hade inte ont och orkade bära all tvätt upp och ner upp och ner. tog min kille i handen och gick tre varv runt fontänen (den lilla bland alla fina pilträd), ramlade precis när vi kommit ut ur porten, andra gången på tre veckor, första gången nedför en stentrapp på jobbet, förstod då att gravidyppigheten som blomstrar på rumpa, lår, armar, kinder, har en skyddande funktion: landade mjukt. och igår alltså på gatan, hade tumvantar på mig så jag slapp isrisp på handflatorna, grät en liten skvätt av rädsla och sen knatade vi som ett gammalt strävsamt par runt och runt, talade om något jag nu glömt bort.

men inatt. åh. har inte sovit så många timmar alls inatt. vaknade för gott vid halv fem och har sen dess gråtit, blivit arg, utmattad, gett upp alla tankar om sömn liggandes ner, gått ut till soffan och ätit gryningsfrukost och tittat klart på första säsongen av weeds som jag lånat av Pete&Lou senast vi sågs. tror på ett sätt att frustrationen över att ha ont är värre än den faktiska smärtan. kanske är det jag som inte lärt mig andas genom smärtan utan spänner mig och förbannar den istället. bådar inte så gott, ey? önskar ibland att jag tillät mig vara mer natur än tanke, om ni förstår. lite mer rousseausk i min fysiska acceptans, där finns ron tror jag, långt från intellektualiserade analyser och det krampaktiga behovet av att kontrollera.

Jac börjar inte jobba förrän kl 16, han ligger här bredvid mig, andas lugnt och rytmiskt: in, ut. allt är fullständigt stilla.

god fortsättning

2010-01-04T21:28:00.006+01:00

förutom den där införbaby-listan så har jag såklart även haft en annan, lite mer operativ lista à typen:

* tvätta resten av tvätten, 5 maskiner - check

* laga middag som är klar när Jac kommer hem - check

* vik och distribuera gårdagens rena, nu torra tvätt - check

* mangla de blå linneservetterna - check

* börja titta på weeds - check

kvar på min lista för dagen är endast

* kvällspromenad runt kvarteret

* beställa tv på nätet

har alltså klarat av den första sjukskrivna dagen (Jac åter på jobbet, det nya!) med beröm. inga tårar, ingen tristesspanik. en seger för mig! fått lite gjort här hemma och gillar att ha börjat titta på en ny serie, den enda återkommande hobbyn i mitt liv, seriemaratonen. det och läsningen, som är mer konstant i sin närvaro får man säga, har nu börjat på "hundra år av ensamhet" och ja, det borde jag väl ha gjort för 10 år sen men ursäkta mig, då hade jag annat att läsa.

dagen idag: v27+4.

tänk att det går så snabbt och ändå så långsamt, det är lite märkligt, är det inte?

dag 1

2010-01-04T12:41:00.004+01:00

idag firar vi första sjukskrivningsdagen och anstränger oss för att tycka att det är trevligt och mycket praktiskt, för att inte tala om hur hälsosamt det är. Jac har gått till jobbet för ganska många timmar sen och här har det precis ätits frukost, lite trevande: min frukostrutin à 6.20 på morgonen känns överspelad när klockan istället är 12.20. prövade med blåbärssyltroste, knäcke med leverpastej, fil med musli, lite juice och en balja te - kommer nu inte behöva äta förrän ikväll känns det som. men kommer såklart det ändå.

så i detta nya, stilla och tysta tillstånd har jag funderat lite på vad som måste göras här hemma innan bebisen kommer. detta äro nödvändigt, steg 1:

* rensa ut i badrumsskåpet ovanför tvättmaskinen

* rensa ut i nattduksbordslådorna

* rensa ut i byrån under tvn

* organisera bokhyllan (ok: kanske inte livsnödvändigt och jag misstänker att vår dotter kommer skita i vilket, men jag har 3 månader att fylla så bare with me)

steg 2:

* bygg eller snarare: be någon bygga den utomordentligt smarta bänklösningen som jag kommit på till tvättmaskinen så att den blir till ett fiffigt skötbord

* ta hem spjälsängen som står på jobbet, slipa och måla den

* hämta lilla spjälsängen hos farmor och rigga sovrummet så att den passar

* hämta barnvagnen 29/2

* köpa resterande madrasser, kuddar, tecken, sängkläder, nappar etc

* köpa en sittring

* komplettera garderoben som är under uppbyggnad med byxor/tights, sockor och två lite större mössor

* styra babyskydd till bilen

* köpa amningsbhar

* tvätta alla små kläder vi fått

* sticka klart koftan (?)

ja. det var det: idel skojigheter. tänker att jag ska övertala Jac att få göra en av hans resthemtentor som ligger och släpar. vetenskapsteori har ju alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. och såklart: se sopranosboxen, läsa klassiker och gå på vattengympa!

edit: en sak till: jag ska bygga en sänggavel.

bitterheten

2010-01-03T23:19:00.004+01:00

äh, nu ger jag upp för idag. hatar att sticka. det blir bara fel och det jävla spånet som "skrivit" "instruktionerna" kan dra åt helvete, eller iaf göra mödan att kolla upp något som heter "korrekturläsning".

nebraska och papadam

2010-01-03T22:46:00.003+01:00

jag lämnade stickningen därhän och lät min kille köra mig några varv runt kvarteret (rumpvärmaren är för foglossning vad citodon är för tandlossning!) och bort till söder för eftermiddagste med och hos svärfar (som svidade om och med bogarthatten på plats tog adjö för att gå på kalas). hos och med svärfar (när han är i sverige) bor även Jacs finaste kusin Patsy och med honom låg vi i soffan och frossade i indiskt, tittandes på project runway (=bästa av två världar).

nu åter hemma igen, snubben hastar upp och ner från tvättstugan, drar dammsugaren några varv och jag, jag ligger här på soffan, i kast med att sticka vänster framstycke på den berömda koftan. bestämde mig för att ignorera att jag gjort fel. tänkte att det bara är en social konstruktion bland alla de andra och här är det JAG som konstruerar koftjäveln, så mitt sätt = rätt sätt. basta.

bloody sunday

2010-01-03T15:56:00.002+01:00

dagens lärdom:

att maska av är inte detsamma som att minska.

måste eventuellt göras om. handarbete är en sån lisa. man blir så lugn och glad. rofylld.

stickorama

2010-01-02T21:13:00.005+01:00

i brist på snälla fogar, i brist på arbetsförmåga och i väntan på barnet har jag föresatt mig att göra det enda en havande kvinna kan göra: sticka en babykofta.

meningen var nog att den blivande mormodern skulle sticka den lille gräddvita koftan, men eftersom mormodern, till skillnad från den havande, är mitt i karriären så föll lotten på den havande. och gott så: hon kan behöva kanalisera sin uppdämda energi på annat än slentriangnäll och pralinkartonger.

hittills har jag stickat halva bakstycket och ska nu maska av för ärmarna. hur man nu gör detta? kan berätta att det så kallade "instruktionshäftet" eller "mönstret" inte bjuder på någon typ av enlightenment (utom möjligtvis upplysningen att jag inte kan ett endaste dugg om handarbete, men det visste jag strängt taget redan.) så hej google!

önskat resultat

hittills åstadkommet resultat.

pretty good

2010-01-01T23:46:00.004+01:00

utan rennie försmäktar vi på denna ö. spelar ingen roll att det är som att käka skolkrita, effekten är inte mindre än gudabenådad. vem kunde tro att man kunde köpa en bit av gud på apoteket och att han smakar mint?

hav överseende med ingalls-särken. den kan vara det skönaste plagget som skapats, om än inte det vackraste.

förhoppningar och regnbågar

2009-12-31T18:06:00.006+01:00

här hemma avslutar vi 2009 med att kränga på oss fjällräven och minken, ta bilen till barkarby och titta på fula tv-apparater utan att köpa en enda. tydligen är detta ett köp som kräver kontemplation och noga överväganden. i min värld hade jag tatt en och varit nöjd. men i min värld hade den också gått sönder efter ett halvår och då hade jag behövt köpa en ny, eller mer sannolikt: levt med en tv som inte fungerat. så nu provar vi på den här gemensamma världen, där man kompromissar och kommer fram till att tv-köpandet får ta en vecka, sen ska den vara hemma. tidsfrister är det bästa (= min influens på den nya världen).

i bilen på väg hem efter att ha varit hos Jacs syster och hälsat på den bedårande systerdottern gjorde vi det klassiska bokslutet. det bästa, sånt som man önskar att man gjort annorlunda och förhoppningar inför det kommande året. så:

1) Det bästa med mitt 2009 har varit att min och Jacs relation tagit ytterligare fast form, en oifrågasättbar självklarhet. oändligt hisnande och fint. och såklart: att jag blev gravid. att jag fick veta att jag, vi, är fertila, att vi ska få ett litet barn och att hon i all välmåga växer inuti mig. den största av gåvor och 2009 gav mig det. en bonus -09 var även den knappa miljonvinst jag gjorde på min älskade, första egna lägenhet: en grund som jag själv byggt upp och är stolt över att kunna konstatera. men också: resan till israel och tel aviv - innerligt lyckad och förstärkande.

2) Jag önskar att jag hade tagit större ansvar för min arbetssituation och för ungefär ett år sen mer aktivt sökt jobb som överensstämmer med min examen och kompetens. lärarvikarietjafset var nog så roligt, men klart onödigt och tidsödande. har dock arbetat hårt under 2009, inte sällan med dubbla uppdrag av olika slag och så snart jag fick veta att jag var gravid tog jag ansvar för att styra upp min kommande mammapeng och vår gemensamma ekonomi genom att fixa ett heltidsvik fram till beräknad födsel, dessutom ett vik där jag fram till sjunde månaden slitit som vårdbiträde på heltid, en liten fjäder som för alltid kommer sitta fint på min hatt. alltjämt: jag borde ha kommit längre yrkesmässigt.

3) Mina förhoppningar inför 2010 är att få kunna föda vår lilla dotter, trygg och frisk. att få uppleva vårt första år som föräldrar med tillförsikt och gränslös kärlek. mina förhoppningar är även att vi ska fortsätta hitta våra stunder, tillsammans och var för sig. jag hoppas att jag i min nya roll kommer minnas den jag varit innan, att jag kommer behålla min inre, egna kärna och utifrån den hitta mitt mammaskap. lagom till årskiftet 10/11 hoppas jag även kunna säga att jag ser framemot mitt nya, riktiga jobb. dessutom: vara nere på målvikt och fysiskt starkare än någonsin.

till sist: 2009 har på många sätt bjudit på de där omskakande, fantastiska nyheterna som jag önskade i slutet av 2008, men aldrig ens vågat drömma om. jag har baxnat, jag har omfamnat och jag har älskat. 2009 är ett väntans år och samtidigt: ett år jag aldrig kommer glömma. jag skapade en ny, liten familj, två personer som bestämt sig och som väntar på den tredje medlemmen: den önskade ochså hjärtans efterlängtade. tt 2009 av styrka, ett 2009 som tog mig framåt. ett år som renodlade och som fick mig att veta att jag är på rätt spår. ett år att vara tacksam över.

gott slut kära ni, och gott nytt!

ett kvartal av pregnans

2009-12-31T13:55:00.002+01:00

v 27+0

im wide awake, its morning

2009-12-31T10:48:00.006+01:00

en annan börjar lägga ihop 1+1 här, se geniförklarande mönster och avslöjande samband: sömnmängden avgör visst krämpornas karaktär! igår sov jag tre timmar mitt på dan, gick och la mig för natten runt halv två och har sovit tills nu, lite drygt nio timmar och jag mår bra! natten har förlupit väl, barnet mitt i magen lever rövare men så är det dygnet runt nu så jag börjar vänja mig vid fullträffar på valfritt inre organ, day or night. inga tårar, inget ont, bara mjuk, mjuk sömn. tackar nyårsgudinnan för den nåden, att få avsluta 2009 med en utsövd inramning: tack!

känner att jag fixar vad som helst idag så snart väcker jag Jac och så åker vi och köper den största och fulaste tvn vi kan hitta. en platt jävel som förfular men underhåller när februarivinden ligger på. så blir det.

märker ni förresten att jag är on blog'roll som vi säger här i bloggosfären? ni håller er förvisso rätt så indifferenta, men jag vet att det bådar gott. kanske blir detta min sjukskrivningshobby, bli nya blondinbella och flytta till lidingö.

i väntan

2009-12-30T23:26:00.003+01:00

tänkte att ett nytt utseende kunde vara på plats såhär lagom till det nya året. tröttnade något så oerhört på det kalla, vita. här råder ingen vår, här är murrigt mörker och vaggande gång allt som finns.

försöker låta bli att ruttna ihop totalt på insikten om att ha slutat arbeta (oavsett hur mycket jag gläds åt ledighet så är det lögn att försöka påskina annat än att jag är hooked on work. luthers piska är som en liten mjuk fjäder. å andra sidan: vad vet jag. lika troligt är att jag, 12 timmar efter sjukskrivning, gör det jag gör allra bäst: förtränger och förskönar) hur som helst så är det skittrist att känna sig som en flodhäst och JA! JAG INSER OCKSÅ ATT DET KOMMER BLI VÄRRE. men sen, sen blir det bättre, om fyra månader känns vårvindar friska och gärdets lerstänk kommer märka vårt, inte längre så vita, barnvagnschassi.

min målbild är klar: det är gärdet runt med liten nyponros i vagn och på buske i aprilsolen och det är tel aviv på hösten med liten karaktär och älsklig kille, på takterassen på ben yehuda och lammspetten på shouken. värt att tänka på när mitt bäcken går itu och tre månader känns som ett liv.

sjukskriven

2009-12-30T16:29:00.003+01:00

jag kom till barnmorskan, fick lämna lite prover, blev raskt inslussad till läkare som sjukskrev mig på studs. hon tittade på magen också, allt såg fint ut, sammandragningarna har inte påverkat tillståndet (inga prematura små bebisar här! vi ska bara ha tjocka kerubbarn som man får klocka ut.) men foglossningen puttar mig och Jac över vansinnets rand, framför allt nattetid. det gör så ont! och vem hade kunnat ana att det skulle vara så svårt att vända sig om i en säng? känner pepp inför kommande tre månader! peppeppeppepp! ska se till att träffa alla jag inte hunnit med, kanske en uni-kurs? ta upp stickningen? börja städa? någon annan aktivitet än soffliggande måste jag kunna komma på. måstemåste. invigde sjukskrivningen med att somna på min mammas säng i tre timmar.

så, alright: im a sicko. spännande!

joråvars

2009-12-30T08:42:00.002+01:00

så börjar man dan med att få tid på lättakuten hos barnmorskan för sammandragningarna och foglossningen. ett glas äppeljuice på det och så är man igång!

aint life grand

2009-12-29T22:09:00.003+01:00

innan del 3 i boksluten kommer (=inte idag. förhoppningsvis imorgon efter jobbet). så kan jag berätta att jag nu känner av gravidkrämpornas besjungna lov. inte ha!ha!ha!-roligt. mer BU!HU!HU!-förjävligt.

höll både mig själv och min snubbe vaken mer eller mindre hela natten, foglossningen härjar som värst nattetid och tillsammans med hemska sammandragningar så kan jag inte göra så mycket mer än att ligga i fosterställning och oja mig. lite gråt på det också, såklart. blev skitförbannad över att sängen lutade (?) och att han snarkade (skickligt med tanke på att han var vaken...) försökte komma upp några gånger men fixade inte att stå upp för att det gjorde så jävla ont, vilket gjorde mig ännu mer skitförbannad och slutligen: gråtförlamad. la mig till slut på soffan och fick väl iaf tre timmar sömn. så glad i hågen och utsövd ställde jag mig och bakade scones och kärnade smör. detta efter powerwalken runt djurgårn. arå.

eller så tog vi bilen till mamma, hade afternoontea och sen bilen igen, runt på stan. beställde vagn till exempel. fattar också att det bara är en släng av gravidsleven jag råkat ut för när jag för mitt liv inte förstår hur andra inte kan tycka att svarta liggdelar ser ut som små baby-likkistor. freud behöves ej för närmare analys av den "undermedvetna" kopplingen. hur som helst så blev det en beige liggdel, till ett vitt chassi, och en sittdel i svart: en brio go. snordyrt men may so be it. förhoppningsvis går den inte sönder första varvet runt fontänen.

är nu i vecka 26+5, satsar på att ta ett arbetspass i taget. har 18 to go innan havandeskapspenningen kickar in. så, ett i taget, beta av, kämpa på. annars är det låga odds på att jag sjukskrivs inom en vecka och då! sopranosboxen! har inte sagt ngt till Jac än, men lyckan det kommer bringa när jag säger att jag vill se sopranos med honom kommer sannolikt vara i klass med minen när han öppnade sin playstation3-klapp för några dar sen.

babywriter, bokslut del 2

2009-12-29T19:01:00.003+01:00

så kom 2007 och inga bokslut gjordes. minns att jag var hemma i Stockholm, hos Jac och på nyårsaftonseftermiddagen gjorde jag små hattar som vi hade på oss. tände ljus, åt kalvfilé och spelade silent hill på playstation och vid midnatt krängde vi på oss de varmaste kläderna, jag min kaninpäls från paris för att det var det enda varma plagget jag hade och med frysnupna kinder och nästippar kom 12-slaget lite för tidigt, vi stod på en stig mellan två hus och runt om oss skrålade balkongerna. minns inombordslöftet om att våga leva ärligt och innerligt, våga hoppa och hoppas. och visst! det gjorde jag! för 2008 skrevs ned såhär:

SÖNDAG 21 DECEMBER 2008

Bokslut 2008

eftersom alla mina bloggkollegerskor har publicerat varsin årskrönika så vill inte jag vara sämre förstås. jag vill också, så here goes - en lång men ändå alldeles för kort version:

2008 var året då jag flyttade hem igen, efter en tids flängande mellan paris och stockholm. jag var för första gången kär på riktigt. på vägen hem möttes vi upp i ett vackert och vansinnigt brackigt verbier, jag läste joyce carol oates the falls och åkte linbana över dalen, upp mot toppen med väskan full av egengjorda snittar och skumpa och firade Jacs far som fyllde 60 och knöt ett fång ballonger på hans ryggsäck. efter två och ett halvt år av hattande fram och tillbaka, drama, kriser, vänskapsperioder och svartsjuka fick vi alltså till slut ihop det, så efterlängtat fantastiskt och samtidigt så förbannat satsvårt. vi flyttade ihop, bråkade oss galna om vikten av linneskåp, städhjälp eller ej och fula lampor med sidendraperier, och så klart om den äkta kärlekens vara eller icke vara. snuddade vid det där som gör så fruktansvärt ont men som alltid är priset av att våga ge någon sitt hjärta. två barnsliga egoister med varsitt välbyggt fort av cynism, fåfäng stolthet och rädsla. och vinsten: en relation baserad på respekt, visst mått av beundran, oändligt intresse för den andres tankar, känslor, åsikter, kunskaper och kärleken som per se är ömsint skör samtidigt orkanskt okuvbar.

vi skapade ett hem, dit alla våra vänner vet att de välkomna oavsett dygnets tidpunkt eller anledning. rörande ense om att det är bland det viktigaste: att ytligt sett ha välfyllda skafferier och översållade barskåp, redo att plockas fram när käraste vännerna står oanmälda i farstun och behöver badda sina besvikelser med varm skummad mjölk, prata hemligheter eller sjunga allsång och dansa nackhåret lockigt, mer fundamentalt baserat på tanke om att kunna erbjuda en slags oas av uppriktig omtanke för de vikigaste man har i livet, vännerna, familjen.

2008 är också året då min mormor gick bort och jag stod i en garderob på jobbet och grät men när någon frågade hur det var, om jag inte skulle gå hem så bara ruskade jag på huvudet och sa att det inte var någon fara. trots att det visst var det, trots att jag grät mig till sömns i veckor. skämdes samtidigt, till följd av en perverterad bild av hur sorg ska se ut, eller vad som frambringar den - tänkte att jag kanske inte riktigt har rätt att låta sorgen märkas, eftersom andra har gjort mycket större förluster. att jag på något vrickat sätt FÖRMINSKADE deras sorg, genom att sörja min momo. på den vackra och familjetraditionellt högtidliga begravningen satt jag mellan Jac och min bror som i sin personlighet och 15årighet var stram och samlad men som vid avskedsceremonin tog min hand och lutade sitt fina huvud mot mitt och lät tårarna rulla ner i mitt hår, ner på min veckade sidenklänning.

2008 är ett år som vid en första anblick kan påminna om en transportsträcka, och i viss mening stämmer det, men 2008 är året då tillvaron förstärktes, stabiliserades och utvecklades, mina mål och förhoppningar utkristalliserade sig. för det är jag tacksam och hoppas nu på ett 2009 fullt av utmaningar och omskakande nyheter, allt det där jag nu är så utrustad att anta, tackla och älska.

babywriter, bokslut del 1

2009-12-29T18:54:00.003+01:00

det börjar bli dags för bokslut och årslut igen. mindes 2006 och tänkte att det hinner hända rätt mycket, på ett år, på 3 år.

detta är vad som skrevs 2006 (varje understrykning var en länk till tidigare inlägg i bloggen):

bokslut à 2006

Det börjar bli dags för bokslut. Nöjesguiden guidar -06 bästa och Peter frågade för några veckor sen om årets skivor. Själv funderar jag inte så mycket på film och musik, om jag ska vara ärlig. Mer på mig själv, och det överraskar väl ingen. Men framför allt på min omgivning, på de här människorna som kommit och gått under året. Som vuxna M som höll mig i handen på andra sidan jordklotet för ett år sen, sprätte ris i mitt hår, älskade mig och som egentligen inte förstod något alls och som alltså gick sin väg i april. Som JG som underhöll mig hela sommaren, med sin häpnadsväckande analytism, evighetslånga samtalstimmar och starka händer om nacken med kyssar som fick mig att tappa andan och som i början av hösten visade en ny sida som sårade så mycket och som kom att prägla relationen under hösten som kanske sakta men säkert neutraliseras till något som liknar vänskap. Som P som gjorde mig så imponerad och fick mig att skratta så mycket under lektionerna på IR, som hänförde med sin briljans och klokhet och som sen flyttade till Italia med ett stort tomrum kvar. Som S, som P och magisterkursen förde mig samman med, som medans hösten aldrig riktigt kom satt m mig på trappan på hötorget i våra skoletter och hetsrökte och garvade, som blev en viktig vardagskontakt och kanske en framtida nära vän, som manar till förbättring och mod. Som B med sina vackra bruna ögon ochroliga polisonger som googlades ibörjan på terminen som kommit att bli en ny kär vän, med befriande rakhet och värme, med dans i benen och handvift. Som F som jag raggade upp på SP, som jag aldrig borde börjat dejta, som var så tråkig att klockorna stannande och som rätteligen dumpades via sms. Som TM(www.themanual.blogg.se) som blev den pålitliga internetleverantören, såväl av filer som omtänksamhet. Och så alla de andra.

Ett fint soundtrack minsann. Och det är få saker jag skulle ändra under året som gått. Möjligtvis att jag inte skulle drämt tallriken i golvet hos M den där natten i slutet på mars och eventuellt hade jag struntat i att bitvis vara så hård mot mig själv. Men annars? - Nej! Jag har gjort ett bra jobb, ett tjusigt 2006 i all sin hjärtesmärte-prakt, som lämnar den där bitterljuva eftersmaken av förhoppningar.

I don't know about falling in love
'cause it comes to an end I've been told
But when it comes to falling in love
it runs me over

Now I'm out here with my heart in my hand
to hand it over
Now I'm out here with my heart
in my hand

Have you seen my chosen one recently
If you do tell him I'm in for love

2006-dec-19 @ 01:57:49 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks (0)

vi minns

2009-12-27T21:53:00.002+01:00

idag läste jag Hotell Galicja av Per Agne Erkelius, en av de nominerade till augustpriset i år. tycker att den bör läsas, den med. så märkligt att ligga med boken på magen och läsa om död och samtidigt se hur boken rör sig av barnet i magen, det nya livet.

grät på slutet och kände, som jag så ofta gör när jag läser om förintelsen: skam.

skam över att vara människa, att vara ättling till bödlarna (även om det såklart, förstår jag också, är alltför hårt draget. att inte vara av judisk börd är inte detsamma som att bära skuld, eller att vara bödel. samtidigt, i förlängningen: jo! alla är skyldiga, så alltså även jag.) jag tänker mycket på, och känner stort ansvar att för min dotter kunna berätta hur hennes historia ser ut, vem hon är, var hon kommer ifrån, en del av den. och jag känner ett stort ansvar inför de överlevande att ta del av deras berättelser. jag tänker att det är på samma sätt som att feminism/jämställdhet inte är en "kvinnofråga" så är förintelsen/antisemitism inte en "judefråga" - det ansvaret är mitt och det är ditt. att få kunskap, att minnas, att våga se, att orka berätta. mitt ansvar.

god fortsättning

2009-12-25T20:24:00.005+01:00

jag satt på golvet, vid granen, fortfarande i nattlinne och håret på ända, gav Jac bästa blivande pappa-boken (koka makaroner!) och fick en liten grön ask från Kaplans med de mest överdådiga briljantörhängena och grät själen ur mig. Åh, älsk! julromantik hörni, vilket fantastiskt påfund!

resten av dagen tillbringade vi hos mina föräldrar, åt den ljuvligaste wasabi-sillen, öppnade klappade klappar och läste rim i de tre timmar.

och idag? jobb. i say no more. (ok: att sätta sig på bussen 07.40 var en studie i självömkan. inte ens tanke på storhelgs-ob lättade upp. och imorgon är det dags igen. ska aldrig mer jobba på julen.)

just det! foglossningen är här på riktigt och fy fan i helvete vad ont det gör. börjar blir rädd att jag inte kommer orka jobba heltid en månad till (sen får jag havandeskapspenning from 1/2 - fick den beviljad i början på veckan. lättnaden! men kanske måste det alltså bli sjukskrivning innan dess, gör så jävla sinnessjukt ont att gå. tänk er att slå i blygdbenet i en herrcykelstång, sisdär en miljon gånger. thats foglossning for ya)

en sista sak: jag har idag läst klart utmärkta och drabbande "I minnets trädgård" av Joanna Olczak-Ronikier. det hela är en oerhört välskriven och faktaspäckad krönika, dels över Joannas polsk-judiska kultursläkt dels över Europas historia, den blodiga och skamfulla. från 1800talet till idag och vid min gud: måtte vi lära oss någonting, någon gång. läs! läs!

underneath the mistletoe

2009-12-23T21:24:00.005+01:00

city var sådär dan före dan precis så som ni kan föreställa er. eller så var ni också där. hetsade efter klappar och brann inombords över att stå i evighetslånga köer. jag lyckades med bedriften att klara av både åhléns och nk utan att komma hem med fler än två små ynka klappar. jag skyller på uggsen. med dem på fötterna kan man fan vara naken i övrigt, om man inte vill förgås av värmeslag.

har nu, äntligen! efter middag hos mor och hämtning i bil av min finaste snubbe, placerat mitt foglossande bäcken i soffan och lyssnar på hur den finaste snubben lagar jansson och två sorters rödkål, han står därborta i köket och nynnar. under granen ligger alla klappar och jag har i år varit särskilt duktig på att inte klämma på ett enda. vuxenheten! julkänslan finns kanske inte riktigt än, har på något sätt redan släppt den. märkligt egentligen, med tanke på att praktiskt taget hela Sverige just nu julstökar. lagar samma jansson och känner samma dofter: min julpepp borde vara på topp nu. istället grät jag en skvätt i bilen hem över att julen snart är slut, innan den ens börjat. antagligen var det en utomordentligt dum idé att planera in jobb juldagen, annandagen och på söndagen. ska lägga allt mitt krut på att njuta av morgondagen, på lugnet, snön i solen, dofterna, förväntan, sällskapsspelen, de vackra kulorna i granen och min fina uppklädda familj och lilla barnet i magen som skänker lite extra stjärnglans åt julen 2009.

prejul

2009-12-23T12:29:00.002+01:00

åhléns city dan före julafton måste ju vara en dröm, det förstår var och en. skulle inte missa det för något i världen så nu beger jag mig ner. med mig har jag en ängels humör och ett mindre lands bnp. och i öronen fina steve forbert, en lisa för stressad och folkhatande själ.

låt det snöa, låt det bli jul igen

2009-12-21T22:52:00.004+01:00

ursäkta granhysterin, men jag är verkligen stolt. inte minst för att detta norska barrverk lyckats med bedriften att tränga bort frityrstanken!

fö har jag jobbat för sista gången innan jul. har nu tre fabulösa dagar av julfrossa att ohämmat ägna mig åt. förutom då att vi ska till barnmorskan imorgon och därpå banken. känner ni vuxenpeppen på den? gå till banken och tala privatekonomi, a la hur i helvete skaffar man gemensam ekonomi? själv är jag så outsägligt ointresserad av pengar att jag mycket hellre skulle lägga min tid på annat, strängt taget vad som helst annat men om jag finge välja: lacka små paket med min ärvda sigillstämpel och krysta fram några tafatta rim. men ok, vi ska ha barn, jag ska köpa halva Jacs lägenhet och vi ska leva resten av livet ihop och då är det tydligen fiffigt med viss gemensam ekonomi. så sägs det iaf.

den julindifferente kom hem med en mistel ikväll, som en liten olivkvist två religokulturella främlingar emellan: en kyss under litet bladverk nog så magisk i sin enkelhet.

Som att komma hem

2009-12-21T07:03:00.006+01:00

tre dagar till julafton och hundra dagar till beräknad födsel av messias! en dag att fira!

lyckades dessutom ta hand om mardrömsdisken från chanukkamiddagen (och kanske! kanske! blivit av med frityrstanken? vi får se ikväll vid hemkomst), köpa en gran och klä den igår så här råder total förväntansfullhet.

ägnade div transportsträckor åt att lyssna på Säkert! igen och jo, det är en av de bästa svenska skivor som släppts, någonsin.

let it shine, oh baby baby

2009-12-19T19:26:00.002+01:00

satt nyss och läste i min gamla godonlyknows-blogg och kan väl lite lugnt sådär konstatera att tiderna har förändrats. skiftat lite grann. på den här bloggen råder allsmäktig präktighet och klistrig marängsmet. passande för en havande kvinna som snart löser medlemskap i klubben "det heliga moderskapet". ser verkligen framemot den klubben. alla verkar så avslappnade och bjudiga. inte alls snåla, ogina (synonym till snål?) eller anklagande i sin egen rättfärdighet. nä-ä. känns skönt att veta att man inte alls kommer bli sån själv, förrän man väl är där och alldeles riktigt blivit precis sån. man vet ju aldrig, men just nu är det gött nog att veta/tro att man kommer få fortsätta vara sig själv (jag hör nog era råa medlemsgarv "jojo, vänta bara lilla du") men vafaen, bjud lite nu.

snön har ju som bekant kommit till stan och jag, mitt jullängtiga fån, älskar såklart det, på alla plan - från koncept till fysisk känsla under fötter, på kinder, ögonfransar och frysstumma tumvantar. det överväger nästan det faktum att jag imorse (och imorgon! och morgonen efter det!) var tvungen släpa mitt frodiga arsle till bussen i ottan för att jobba. dock tveksamt om det överväger det faktum att mitt hem stank indisk restaurang minus curryn när jag kom hem efter att vi igår firade chanukka och friterade munkar som om det inte fanns någon morgondag (det gjorde det.) ligger nu i soffan i tvärdrag och försöker fåfängt vädra ut den värsta stanken av att bo i en flottyr (alt fritös). ätit lite marängsmet har jag såklart gjort, idag med frysta blåbär* viktiga antioxidanter* *följer kostcirkeln*.

dagens låt: steve forbert: baby

hittade förresten detta på gamla bloggen 19 dec 2006:

"(fick fö höra att hånglet från i torsdags, som jag smsat med sen dess, älskar julen och en kort sekund såg jag oss handla enorma mängder julklappar ihop: stora kartonger med sidenband och varma kyssar i snöfall, griljera stora skinkor, baka doftande pepparkakor, dra julgranen på släde, åka spark i brnata backar, hänga upp mistlar och klä den där granen med stora röda kulor med våra små sammetsklädda lockiga barn med tindrande ögon, och sen krypa upp i en stor manchestersoffa framför en öppen spis klädd i järnek: congac och högläsning av någon romantisk 1800talsryss medans natten kommer och snön fortsätter falla utanför, tung och vit. a dirty mind indeed.)"

vi kan väl säga att föremålet för fantasierna förändrats, det där hånglet krävde en del tankearbete nu för att bli ihågkommen och nog var det så att Jac vid det laget (med ett års marginal!) flyttat in i mitt hjärterum och aldrig hade några planer på att flytta därifrån. men det visste vi alltså inte för tre år sen (det gjorde däremot alla i vår omgivning). i övrigt är alltså julfantasin intakt, nu än mer förstärkt och det bästa av allt: inom räckhåll! happy christmakka!

Himmelens kronor med gnistrande ljus

2009-12-17T22:46:00.004+01:00

hörni, det här vädret - hur underbart är inte det? jag har de senaste två dagarna krängt på mig fjällräven och pulsat/vaggat över tessinparken hem till min mamma på middag. ser ut som ett tvättäkta freak i jackan, klotrund och totalt orörlig, får igen jackan med nöd och näppe och gissar att det inte kommer gå länge till. skräcken är att halka och ligga på rygg - jag skulle fo sho inte komma upp. ligga och sprattla med uggsen i vädret som en fet skalbagge. än så länge inga halkor, min kille krockade med bilen idag så den kvoten är la redan full. tur det.

annars så har det här med ledighet varit en sån jävla BLESS. idag var min fjärde dag av ledigt och OH SWEET LORD vad fantastiskt det varit. plötsligt känner jag mig inte gravid längre. ok, 12kg tyngre, ok riktig bebismage, ok kan inte ligga på sidan utan mjuk kudde mellan knäna, men annars: rien! ingen foglossning, ingen sinnesjuk trötthet. bara hjärtefladdrande julförväntan och lyckan i vetskapen om att jag, världens bästa flickvän, har köpt årets julklapp till Jac. och imorgon, imorgon blir det latkes och munkar för hela den chanukkska slanten. aint life grand ändå va?

lilla bebisen i magen hade idag ett litet moment med sin mormor. lite prat, lite buff och puff. som vi längtar oss galna. kunde inte vara mer ödmjuk inför livets lilla lotteri: tacksamheten vet inga gränser, oavsett vad som händer.

övning ger

2009-12-14T12:01:00.003+01:00

här hemma börjar vi prejulledigheten med att öva inför nätter med liten skrikbebis. lilljycken sov här inatt, men hade tydligen bestämt sig för att inte alls sova, utan leka fyrbent monster med susan boyle-höga gnälltoner. för det är vad han har gjort - hela natten: gnytt och gnällt.

gömt sig under sängen, skrikit och när jag lockat fram honom och tagit upp honom i sängen så har han suttit på fotändan och gnytt ännu mer, hoppat ned, gått runt sängen, gnytt lite till, helt omöjlig att lugna eller tysta. vid halv fem gav Jac upp och tog med honom ut på en promenad i snöyran. hundjäveln kom till sans först vid halv nio-tiden imorse. så ni hör, den ultimata övningsnatten inför kolikbebbe. resten av dagen blir...lugn.