mellan hägg och syrén

Läste precis det jag skrev i förra inlägget. Inser att jag lätt kan misstas för en brudhalva som gärna bluffar till sig lite uppmärksamhet (av typen: jaha! men jag vill inte heller vara ihop, så nu går jag, bara så du vet, ska bara ta på mig skorna jättelångsamt så du hinner stoppa mig, dra på mig jackan i slowmo så du hinner ändra dig, föra handen till dörrhandtaget i maximal tidsåtgång så du hinner säga STANNA! för egentligen vill jag ju såklart inte ALLS göra slut.) dvs, "ååhhh, jag kanske är sjuuuk o nu skriver jag inte på länge så ni blir oroliga o kanske kommenterar."

till mitt försvar: det var inte menat så. jag var frisk och kry och så fortsatte jobbandet och vips glömdes den nya bloggen bort. det var inte mer än så. mina ursäkter för eventuell oro dock (heh).

idag ÄR jag dock sjuk. ni vet: "sjuk". ont i halsen, feber, känner efter, går inte till jobbet, sover hela förmiddagen, går med fin man i sticksig tröja längs hästhagar, över djurgårdsbrunnsbron, genom hav av häggdoft och lunch på rosendal. som fö är stans finaste och, ironiskt nog - stans mest skitnödiga. måhända inte just denna migränvädersonsdag med tunga regnmoln i annalkande, men soliga lördagar... kan gissa mig till att brommamorsorna inte vet vart de ska ta vägen, eller asexuella kungsholmenpar för den delen, med minimalistiska hem och perverterad förkärlek till allt som är ÄCKOLOGIST och gärna från företag med

retroinspirerade moodboards i sina grafiska profiler/tone of voice. 

gillar väl jag med ska tilläggas, men inte när de små kantstötta päronen säljs för 100kr/kg och när det "åh"-as och "ah"-as som på den värsta av flådiga gallerier. det är ett päron för fan. varken mer eller mindre. ska helst plockas från träd, men även andra inköpsorter går bra. KLARAR INTE AV den nya typen av käääärlek till maaaten. jag älskar medvetna beslut och ställningstaganden, jag köper inte längre bröd på ica och inte annat än helmuskelskinka på Hötorgshallen. men jag skulle heller inte ställa mig på Rosendal och leka Hugh Fearnley-Whittingstall med ett litet ockerprissatt fult päron som jag klått två brommafruar med marimekkoväskor för att få i min svettiga hand. om vi säger så.

Detta kan ju nu inte Rosendal klandras för. Nog för att de kanske, vadskavisäga, understödjer denna nya typ av statusmarkör, men det lever de säkert gott på, och gott så. Själv är jag särdeles nöjd över att få vandra i deras ljuvliga äppelträdgårdar, äta deras köttiga dinkelbröd med aprikos, russin och nötter (även om 65 spänn är i fånigaste laget) och se hackspettar göra avtryck. särskilt när raraste brodern kommer förbi på farmors cykel och berättar om kalkerade teckningar och delar på den mjällaste kardemummakaka som någonsin begåvats smaklökarna.

jac älskar mig så mycket att han tog ned solen åt mig. men även den hade fläckar såg vi.