every time i think of you

jag och Ro tittar på regnet utanför fönstret och på de tända på bordet. vi lyssnade lite på p2, på balett! skrattade ganska länge över ironin i att lyssna på balett på radion. vem gör det? (mer än vi då). när det roliga var slut, satte vi på tina turner istället. den lilla tanten med de svängande höfterna och det vadskavikalladet det uppuffade håret. jag har blivit en såndär nu som alla runt 30 som inte heter Lokko och skryter om det i värdelösa sommar-radioprogram, som inte längre hittar ny musik. runt runt går mina indiehits från nittitalet fram till typ... 2006? och ok: tina turner (även om jag inte såg det komma. kanske var det audio-baletten som rubbade cirklarna?)

kanske borde det kännas ohyggligt tråkigt, men se, det gör det inte. vet inte varför, mer än att det bara inte gör det. jag är inte längre rädd att missa något, vad som helst. inte rädd att missa den stora kärleken, inte rädd att missa mitt livs roligaste kväll, känns som att det är tre liv sen jag på allvar tyckte att det var helt värt att kliva upp ur sängen, runt midnatt, på med kläderna, tuscha ögonen, svepa lilla kaffetåren och sen bussen ner till typ trädgården, vilket ju ändå hände när nån av de fina vännerna ringde och ropade i luren: du mååååste komma hit!! NU! man ba, jaha okejrå.

längsen det där. nu ringer ingen längre efter midnatt för att berika natten med min närvaro och det känns verkligen bara naturligt och kvar finns inte ens saknad.

vad gäller den stora kärleken så hittade jag ju honom, redan 2005, även om ingen av oss där i JMKs cafeteria kunde förstå vad som var i görningen. true love is a big deal, men vi hade fullt upp med att högljutt debattera moral.

liten termos med kaffe och hala löv

tillvaron är för tillfället mycket stilla. tiden har sin gång och på samma sätt som det rusar, så smyger det sig fram. tillvaron och tiden. det är mysigt, det är det verkligen, även om det alltså är svårt att ta på i stunden. men om jag gissar så tror jag att jag kommer minnas hösten -10 som en tid av mjuka stunder och stundande spänning och överraskning. att se Ro sitta, tugga på djuplila plommon, se Jac långkoka entrecote i obscena mängder smör, planera bröllopet den 11 dec, prata viskandes för att inte väcka barnet som sover lätt innan midnatt, med tända ljus i fönstret, viska nära om det fina och skälvande. som barnet, giftermålet, tofu-tillverkare i Yunnandistriktet i Kina och annat som strömmar igenom. andra människor, omvärldshändelser och vädret.

vi är ute och går mycket jag och Ro. rullar vagn genom tjock lera och lyssnar på P3dokumentärerna, kisar i förmiddagssolen och beundrar löven som rullat sig som en tjock matta. älskar den här delen av hösten, så otroligt befriande o-insmickrande. det finns inget publikfrieri i naturen nu. långt borta är de flirtiga, skira vårfloren, för att inte tala om de svulstiga, vällustiga sommarbolstren som vräker ut sig i rabatterna, på grenarna under juli-augusti. nu finns bara den kalla rena luften och löven, inte ens de uppmärksamhetssökande röda eller gula utan bruna, förmultnande. har man tur kan man få en solstrimma över kinden, men knappt ens så. man knyter halsduken lite hårdare, man täcker öronsnibbarna i mössans ull och känner den där luften, så renande och uppfriskande. lite som sanningen, tänker jag.

i väntan på drickbar välling

jag ska som bekant gifta mig och om det kan man tycka lite vad som helst. själv börjar jag misstänka viss störning hos mig själv.

ni vet, när jag var gravid med Ro och möttes av hurra!-rop som skallade över hela norrort så hade jag så otroligt svårt att bemöta det. min reaktion var liksom aldrig tillnärmelevis lika översvallande och euforisk som den där grannens/kollegans/frisörens - en märklig känsla minsann. att uppleva att grannen/kollegan/frisören är så gladare för det barn jag väntar. vilket de såklart inte var, det var inte min glädje det var fel på - det var min förmåga att kunna ta ANDRAS glädje, som det var fel på.

jag vet det nu.

för när jag berättar att jag ska gifta mig, för tjejen på twilfit, för gamla kollegor, för fellow föräldralediga, så JUBLAR de. spricker upp i falsettjut och tycker att det är FAN-tastiskt. jag: så himla speciellt är det väl inte. fastän att jag visst tycker att det är fint och ska bli roligt, men i jämförelse med deras enorma glädjeyttringar så står jag mig slätt.

mycket lättare då att hantera andra människors olycka. tycker jag. vad nu det säger om mig?

mailneuros

ok. så mina försök att vara lite hemlig med bröllopsplanerna gick så att säga i stöpet. eller åt helvete, strängt taget. min förhoppning om att nu ha blivit balanserad och välavvägd på hanen den åkte nyss ett en liten käftsmäll, som för att säga: tro inte att du är där än! du måste fortfarande, i varje litet agerande, varje litet yttrande, ha med mig i bakhuvudet, jag är snabb och livsfarlig!

jag gick in på en mailsajt för att registrera en ny mailadress, iom det kommande namnbytet (som bara det är en helt egen och mycket lång bloggpost. hej identitetskris! hej namnförvirring! hej gemensamhetsivran! men om det en annan gång) och plötsligt hade jag klickat i en liten ruta om att överföra alla kontakter från mitt gamla mailkonto och att maila alla dessa kontakter ett infomail om att jag ny byter adress.

inga konstigheter egentligen. om det inte vore för att jag faktiskt inte gift mig än. om det inte vore för att ALLA jag någonsin mailat de senaste fem (5!) åren nu har fått detta mail.

just nu får jag skämsrysningar när jag tänker på det. på alla gamla pojkvänner, ragg, chefer, jobbsökarkontakter, uppdragsgivare och fd vänner.

antagligen bör jag se det som affirmativ terapi: här är jag och jag är vuxen. snart gift till och med. ett namnbyte är inga konstigheter och ATT JAG MAILAR DIG OCH MEDDELAR DETTA är inte alls särskilt konstigt. helt naturligt och inget alls jag ägnar tid att fundera på. såklart inte. även om du är en jobbkontakt som jag mailat med i jobbsammanhang och haft stor respekt, ok: varit rädd för och imponerad av, så möts vi nu som jämlikar.

jag mailar dig. och är inte rädd att säga det.

lyckan

ok, så ytterligheterna är min lisa, förra gången mitt skrik på den blivande mannen och idag:

jag tror att jag aldrig varit så kär i honom, som jag är just nu.

generositeten, skärpan, fumligheten och hur han har min rygg, är min partner in crime och alltid får mig att känna någonting. därtill den hisnande handsomenessen. jag är lyckligt lottad.

en sån där

ringde nyss och skrek sönder min kille för att han ätit upp gårdagens rester medans jag sov. jättenormalt och jättegulligt. jag är den raraste lilla viol till fästmö.

men om ni visste att det var en perfekt tillagad biff rydberg (utmärkt för en lchf-are som jag, minus pärena), med godaste pepparrotsröran (hälften grov-riven pepparrot, hälften grovriven parmesan + klick majo & lika mkt dijon) så kanske ni förstår lite bättre. eller om jag säger att jag varit ensam med lilla dottern hela dagen som inte alls varit på ngt bra humör, minsta lilla avsteg från hennes plan så åkte underläppen fram och ut rullade små halvårstårar. så mamman har fått sjunga och vjyssa och gunga och ja... ni vet. mörheten och tröttheten. att jag därtill har varit bakis från brakmiddagen igår med Pete&Lou där diskussions vågorna rörande friskolans vara eller icke, har jag bara mig själv att skylla. men tröttheten sitter ju som en smäck ändå, även det vet ni.

efter att ha lämnat hemmet några timmar, kommit hem, lugnat liten babydaughter, matat potatis&palsternacka-puré för 4månaders för att det var det enda vi hade hemma förutom katrinplommon, men efter att ha idag bytt fem bajsblöjor så vägrar jag ge barnet mer laxerande. så palsternackapotatis. lugna liten bebis. torka liten bebis. byta nedkissad body till ren pyjamas. krångla in liten arm i smal ärm. borsta liten gadd. lugna liten bebis. torka potatispuré från egna glasögonen. få liten vassnagel som nyper fast i överläppen så det börjar blöda. lugna sig själv och liten bebis. lägga sig på sängen. vara lugn och trygg och sövande. truga vällning. lägga ner liten slingrande bebis i spjälsängen. stoppa om. hoppas på det bästa. lämna rummet tysttyst. höra pip. börja om. gånger tio miljoner.

...så när hon somnade och jag höll på att svimma av trötthet och superhunger och glädje över att få sätta sig i soffan, plocka fram de små köttbitarna på tallrik, sätta på senaste avsnittet av värdelösa men ok jag har sett alla avsnitt så jag kan inte sluta nu private practice, så jag hade haft som målbild de senaste vadskavisäga TRE timmarna så låg där en ynkans liten köttbit kvar. en.

så jag skrek sönder min kille.

det gjorde ingenting bättre.

det gjorde istället en kille ledsen på jobbet, fastän han låter mig sova hela nätter o sen går till jobbet och jobbar t midnatt. det gjorde inga fler köttbitar eller mig mindre hungrig. bara ännu mer trött. och barnet vaknade. såklart!

Jag vill se dig på Rialto

Fina I som jag känner igen mig själv oerhört mycket i, på olika plan, men kanske allra mest det egenhändigt gjorda identitetsbygget frikopplat och samtidigt så nära länkat och ihopbundet med en tillhörighet som inte är riktigt självvald, traditioner och referenser som sitter i märgen. för att inte tala om den egna identiteten i relation till tvåsamheten, barnet och de där konventionerna, strukturerna. hon, som var den enda som fick mig att se en liten skärva av vad det faktiskt innebär att få barn, allt det stora och allt det diskbänksrealistiska, och se fram emot det, när jag väntade på lilla Ro - har nominerat mig. jag vet ju nu inte alls vad det innebär, mer än att jag blev smickrad över hennes uppmuntran till återupptagning av bloggen.

härom kvällen, en vecka sen är det nu, satt jag och Jac hemma hos Tre Bröder, varav den äldre bjöd på fredagsbulle med kaffe. vi satt där, högt ovan för taknocklarna i vasastan, badade i den mulnande skymningen i en mjuk soffa och han sa till mig: "- du måste skriva igen. terapi kommer inte räcka."

...och sanningen är att han antagligen har rätt. våren har varit svår. jag har känt mig dödlig för första gången i mitt liv, och är det någon gång man inte vill lära känna döden, så är det när man precis blivit förälder till ett litet knyte som är i total värnlöshet. men jag gjorde det, inte minst pga försenade dignoser av livshotande tillstånd och av felmedicineringar och för det känner jag sorg och bitterhet. en sån bjärt kontrast mot allt det där andra, det ofattbart lyckliga, som präglar min tillvaro. vår älskade lilla plutta, som river och sliter, jollrar och skrattar så hon tjuter, pular ner sitt lilla ansikte i sängen och vrider sig av högljutt skratt när jag vickar på huvudet så att hårknuten vajar och säger "- OJ OJ OJ" med ögonbrynen uppdragna så mycket det bara går. men livet är ju sånt, eller hur? mjukt och hjärtefluffigt, samtidigt vasstandat och tråkigt.

ni förstår, jag trodde att jag blivit helt frisk, tillbaka, back on track och allt det där. jag satte gasen i botten och... ja. botten gick ur. bokstavligt talat. åkte in på KS och låg där några dar med svåra buksmärtor, undersöktes utan funna fel och fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. tydligen har jag stressorer som lagrat en mkt hög stressnivå i min kropp, att jag lever under ständigt hot, som en bil vars billarm aldrig slutar tjuta, eller ens inser att det där den upplevde som en aggresiv biltjuv med kofot, egentligen var ett mjukt löv.

så nu försöker jag omfamna de mjuka löven istället för att bli rädd och vi har hittat en ny stillhet i hemmet. en inkännande och tillåtande stillhet som kommer ur ork och glädje. och vips! så fanns nya krafter, men den här gången balanserade och välavvägda. det är nog så, att fort och fel, tillhör mitt gamla liv. visserligen oerhört underhållande och helvete vad stundtals supereffektivt men jag är en annan nu. så jag skriver igen. för min skull, inifrån och ut.