So we boat on

jag har blivit så känslig nuförtiden. måhända att jag alltid varit det. inte riktigt kunnat äga mina känslor sådär som människor med impulskontroll gör. mer dragit ihop tio fotoramar i bokhyllan och hivat ner dem på stengolvet i hallen, snorgrinat på bussar och slängt i dörrar och ägnat ofattbar energi på uttömning. men nu har den stora TÅREN gjort sin storslagna entré. inte för att jag varit förbannad, blivit sårad, gjort illa mig utan för att jag OROAR mig. vågar inte tänka på hur det kommer bli som förälder, eller bara äldre för den delen. har en ansenlig mängd oro att brås på, generationsväxlingarna till trots. även det något att vara orolig för, härligt nog. cirklarna är på plats, hur man än vrider sig, tycks det. så postmodernist man är.

har precis kommit tillbaka från rutinkoll och blev bums remitterad vidare redan imorgon em på utförligare undersökning. hej oro! hej tår! hej darr på stämman. men så plockar man fram dammsugaren, jobbar vidare, äter lunch och förtränger. andas in, andas ut.