mitt hjärtas guld

det slog mig precis att jag ibland glömmer bort att jag inte längre är den där singeltjejen som färgade håret brunt (ett statement lika mkt som billig färg: bort från den blonda hästsvansen, såväl nyansmässigt som sociopolitiskt) som cyklade genom stan på nätterna med koss porta-prolurarna nedtryckta över skallen med mina älskade gitarrmän på alldeles för hög volym, förvirrad och hattandes, fnittrig och babblig och bortskämd med snälla, rara pojkar som lydde minsta vink. hon som bodde där uppe på kullen i den ljusa lilla lägenheten med den vidsträckta utsikten, med huvudet fullt av kritiskt teoribygge, lockiga män och oanade framtidsvyer. låter kanske som att jag idealiserar det, men inte alls. jag minns den fria ensamheten, vilsenheten och tristessen, den bedövande! tristessen, så otroligt hjärteont väl. blir därför så förvånad varje jag kommer på att jag inte längre är DÄR. jag är inte det. inte längre. nu lever jag m Jac som på God only knows-bloggen så noggrant dokumenterades som JG och gudarna ska veta att det var en evig följetong från skoltjabbel till smitnotor på sturehof, till romans, till uppbrott, till vänskap, till dejtande av andra, till återförening, ett första möte och: vi blev ihop! vi bor ihop! vi ska bli föräldrar! vi ska leva hela livet tillsammans och jag älskar honom likt ingen annan jag någonsin trott mig älskat.

det är så omvälvande att jag ibland glömmer bort det. blir så förvånad och tacksam. så innerligt tacksam. hade nån sagt det till mig för tre fyra år sen så hade jag garvat rått och halat fram nått syrligt cyniskt att slänga tillbaka, men inombords: förhoppningen och regnbågen! och vet du vad Katti - det hände. det händer just nu.