lägesrapport

har nu gått in i v20 - halvvägs om man ska tro forskningen. och det ska man väl. längtar ihjäl mig efter vår lilla unge (nu vet vi könet!) och varje kväll innan jag somnar ligger vi och pratar om hur roligt det ska bli att lära känna detta fantastiska geni-barn, hur vi ska göra med socker i maten, hur vi ska göra med kulturell identitet (hej multikulti!), hur vi ska minnas varandra, orka lyssna och förlåta. Jac fick ett råd av en god vän m två tuffa döttrar: var inte snåla mot varandra. ska försöka minnas. vet att det kan vara svårt, redan innan alla barn i världen, att tillåta och förlåta. hej utmaning när brösten är som cement och blodet droppar i samma takt som tårarna och sömntimmarna går att räkna på ena fingret (jag har nog hört). där ligger vi, nästipp mot nästipp och är förväntansfulla och resonerande. 

har alltså gått halva tiden och redan gått upp typ 10 kg. har inte vägt mig sen jag fick veta att det var 7-8kg upp. så det kan mycket väl vara så att jag lagt på mig 15. vad vet jag. fettångesten kommer ibland som en tjock dimma, läser till mig att jag kommer i snitt gå upp 1/2 kg i veckan fram till nedkomsten. ytterligare 10 alltså. å andra sidan är det ju inget som säger att jag bara kommer gå upp ett halvt kilo i veckan. min kroppsform och gottereflex pekar mycket högre på vågen. är livrädd för detta. VET att jag kommer gå ner det hela sen osvosv, men det spelar ingen roll. när jag kom hem från min tid i Paris för 2,5 år sen så vägde jag mer än jag lovade mig själv att någonsin göra igen. gick ned, tack vare hårt arbete (hej joggingskorna! hej vv!) typ 20kg. och nu är jag alltså på väg dit igen och beyond. försöker att tänka att det ingår, är temporärt osv men vafan, ytterligare 10-20 (!) kilo på min kropp - hur ska det ens gå? vet inte riktigt heller hur jag ska tackla det, borde så klart sluta äta ostmackor med smör som om det var min absoluta rättighet och sluta dricka coca-cola (!) men samtidigt: vet inte hur jag ska göra för att inte dra ner på energimängden utan att för den sakens skull "banta" (denna styggelse under graviditeten). får återkomma i frågan helt enkelt. får ännu mer ångest av att läsa på familjeliv om hur alla gått upp 3kg fram till vecka 36 och sen praktiskt taget bara "gått upp" i vikt genom vätskeansamling som ju poff! försvunnit i samma sekund de tryckt ur sig den moderliga kakan. måste sluta googla. måste.

i övrigt mår jag utmärkt, får migrän lite då och då och är såklart vid de tillfällena beredd att hoppa från balkongen eller trycka i mig allt det starka vi har i hemapoteket. har hittills hållt mig till att täcka skalljäveln under en varm vetekudde och styrt nummer till stans bästa kiropraktor.  I ALLA FALL: jag mår annars jättebra, magen har blivit en bebismage och vi sjunger julsånger jag och det lilla knyttet *fast besluten om att få dela julvurmen med iaf en till i familjen* känner sent på kvällarna hur det rör på sig därinne, men så fort jag ropar på Jac eller flyttar undan datorn för att känna mer ordentligt så blir allt tyst och stilla. busunge! hade iofs inte väntat mig annat med sådana föräldrar. misstänker att vi kommer få en vildbasare med lockigt hår, högt skratt och stark integritet på våra händer. och visst: välkommen!