babywriter, bokslut del 2

så kom 2007 och inga bokslut gjordes. minns att jag var hemma i Stockholm, hos Jac och på nyårsaftonseftermiddagen gjorde jag små hattar som vi hade på oss. tände ljus, åt kalvfilé och spelade silent hill på playstation och vid midnatt krängde vi på oss de varmaste kläderna, jag min kaninpäls från paris för att det var det enda varma plagget jag hade och med frysnupna kinder och nästippar kom 12-slaget lite för tidigt, vi stod på en stig mellan två hus och runt om oss skrålade balkongerna. minns inombordslöftet om att våga leva ärligt och innerligt, våga hoppa och hoppas. och visst! det gjorde jag! för 2008 skrevs ned såhär:

SÖNDAG 21 DECEMBER 2008

Bokslut 2008

eftersom alla mina bloggkollegerskor har publicerat varsin årskrönika så vill inte jag vara sämre förstås. jag vill också, så here goes - en lång men ändå alldeles för kort version:

2008 var året då jag flyttade hem igen, efter en tids flängande mellan paris och stockholm. jag var för första gången kär på riktigt. på vägen hem möttes vi upp i ett vackert och vansinnigt brackigt verbier, jag läste joyce carol oates the falls och åkte linbana över dalen, upp mot toppen med väskan full av egengjorda snittar och skumpa och firade Jacs far som fyllde 60 och knöt ett fång ballonger på hans ryggsäck. efter två och ett halvt år av hattande fram och tillbaka, drama, kriser, vänskapsperioder och svartsjuka fick vi alltså till slut ihop det, så efterlängtat fantastiskt och samtidigt så förbannat satsvårt. vi flyttade ihop, bråkade oss galna om vikten av linneskåp, städhjälp eller ej och fula lampor med sidendraperier, och så klart om den äkta kärlekens vara eller icke vara. snuddade vid det där som gör så fruktansvärt ont men som alltid är priset av att våga ge någon sitt hjärta. två barnsliga egoister med varsitt välbyggt fort av cynism, fåfäng stolthet och rädsla. och vinsten: en relation baserad på respekt, visst mått av beundran, oändligt intresse för den andres tankar, känslor, åsikter, kunskaper och kärleken som per se är ömsint skör samtidigt orkanskt okuvbar.

vi skapade ett hem, dit alla våra vänner vet att de välkomna oavsett dygnets tidpunkt eller anledning. rörande ense om att det är bland det viktigaste: att ytligt sett ha välfyllda skafferier och översållade barskåp, redo att plockas fram när käraste vännerna står oanmälda i farstun och behöver badda sina besvikelser med varm skummad mjölk, prata hemligheter eller sjunga allsång och dansa nackhåret lockigt, mer fundamentalt baserat på tanke om att kunna erbjuda en slags oas av uppriktig omtanke för de vikigaste man har i livet, vännerna, familjen.

2008 är också året då min mormor gick bort och jag stod i en garderob på jobbet och grät men när någon frågade hur det var, om jag inte skulle gå hem så bara ruskade jag på huvudet och sa att det inte var någon fara. trots att det visst var det, trots att jag grät mig till sömns i veckor. skämdes samtidigt, till följd av en perverterad bild av hur sorg ska se ut, eller vad som frambringar den - tänkte att jag kanske inte riktigt har rätt att låta sorgen märkas, eftersom andra har gjort mycket större förluster. att jag på något vrickat sätt FÖRMINSKADE deras sorg, genom att sörja min momo. på den vackra och familjetraditionellt högtidliga begravningen satt jag mellan Jac och min bror som i sin personlighet och 15årighet var stram och samlad men som vid avskedsceremonin tog min hand och lutade sitt fina huvud mot mitt och lät tårarna rulla ner i mitt hår, ner på min veckade sidenklänning.

2008 är ett år som vid en första anblick kan påminna om en transportsträcka, och i viss mening stämmer det, men 2008 är året då tillvaron förstärktes, stabiliserades och utvecklades, mina mål och förhoppningar utkristalliserade sig. för det är jag tacksam och hoppas nu på ett 2009 fullt av utmaningar och omskakande nyheter, allt det där jag nu är så utrustad att anta, tackla och älska.