svinbra

jag som aldrig, (ok: sen jag blev på smällen) har sovit till längre än 09.00 vaknade förstås just idag, nu. ca 9 minuter efter att mvc:s vaccin-drop in stängt. inget vaccin för mig idag alltså. duktigt!

lill-jycken kom till oss imorse fö, ligger i sängen nu och snarkar med tassarna rakt upp. gull.

edit: jag har visst begåvats med sthlms snällaste barnmorska som förbarmade sig över min allt fetare överarm och stack med nålen full av influensavirus. så nu äre gjort och jag kan äntligen få åka buss till jobbet *hypokond*

mitt hjärtas guld

det slog mig precis att jag ibland glömmer bort att jag inte längre är den där singeltjejen som färgade håret brunt (ett statement lika mkt som billig färg: bort från den blonda hästsvansen, såväl nyansmässigt som sociopolitiskt) som cyklade genom stan på nätterna med koss porta-prolurarna nedtryckta över skallen med mina älskade gitarrmän på alldeles för hög volym, förvirrad och hattandes, fnittrig och babblig och bortskämd med snälla, rara pojkar som lydde minsta vink. hon som bodde där uppe på kullen i den ljusa lilla lägenheten med den vidsträckta utsikten, med huvudet fullt av kritiskt teoribygge, lockiga män och oanade framtidsvyer. låter kanske som att jag idealiserar det, men inte alls. jag minns den fria ensamheten, vilsenheten och tristessen, den bedövande! tristessen, så otroligt hjärteont väl. blir därför så förvånad varje jag kommer på att jag inte längre är DÄR. jag är inte det. inte längre. nu lever jag m Jac som på God only knows-bloggen så noggrant dokumenterades som JG och gudarna ska veta att det var en evig följetong från skoltjabbel till smitnotor på sturehof, till romans, till uppbrott, till vänskap, till dejtande av andra, till återförening, ett första möte och: vi blev ihop! vi bor ihop! vi ska bli föräldrar! vi ska leva hela livet tillsammans och jag älskar honom likt ingen annan jag någonsin trott mig älskat.

det är så omvälvande att jag ibland glömmer bort det. blir så förvånad och tacksam. så innerligt tacksam. hade nån sagt det till mig för tre fyra år sen så hade jag garvat rått och halat fram nått syrligt cyniskt att slänga tillbaka, men inombords: förhoppningen och regnbågen! och vet du vad Katti - det hände. det händer just nu.

det blir en sommar i sverige med dig

har plockat fram min favoritkudde, den är nött och alldeles mjuk, sådär som bara en riktigt älskad kudde kan bli. tittar på ensam mamma söker och klarar mig inte utan skämskudden. tyvärr hjälper den inte mot vulgochocken som alltid infinner sig när de tre morsorna och framför allt deras...vadskamansäga, kavaljerer? ståtar i rutan på vår gamla brandsäkra 80talsfräscha tv, mina tår krullar sig av genans och ibland blir det så olidligt att jag måste resa på mig och gå till köket och hälla upp lite vatten. har ändå såklart väntat sen jag kom hem från jobbet på att det ska börja, det ryshärliga pinsamhetskalaset!

har annars jobbat hela helgen, tvingade mig upp ur vår fantastiskt fantastiska säng med den fantastiskt fantastiske mannen som låg där och bara såg ljuvlig ut. (gravidnotering: ens kille BLIR snyggare, hetare, häftigare och klokare när man är på smällen. säkert vetenskapligt bevisat, det tror jag. har ju alltid varit vansinnigt förälskad i karln, men detta det är något helt nytt. blir helt till mig varje gång jag ser honom. kanske är det för att jag ska förlåta honom när jag väl ligger på förlossningsbordet, sprucken från navel till skuldra). gick till bussen med gummistövlarna mot vaden och löven som drällde ner längs hela valhallavägen och insåg väl att hösten verkligen är här. fyran kl 8 på helgmornarna är måhända inte riktigt lika happening som ettan, men fylleandedräkterna de fraktas även västerut på sina rides-of-shame. var fö på riche i fredags m Jo som i gamla tider, minus fnitterberusning, klackar och trapprammel. drack en cola och gick hem innan vakten kommit på plats. tiderna förändras inte, de HAR förändrats.

har gått in i v17 nu och börjar vara tillfreds med mitt tillstånd. längtar mig galen efter vår lilla baby bara. tålamod mina vänner, en svår nöt. på den fronten intet nytt, men man kunde ju hoppas.

lets do it again

ok. senaste inlägg 23 juli, lite grann har la hänt sen dess får man säga. som till exempel att jag inte alls hade fått tillbaka några campylobakter utan blivit med barn. fast det visste jag inte då. inte förrän den 31 juli tog jag ett grav-test med fina P, som nyss hade ätit frukost med mig som kände mig trött o hängig o inte alls ville gå till jobbet utan alltså var hemma och bjöd P på frukost med finaste bullarna från Valhallabageriet och på vägen hem från brödstugan köpte vi ett gravtest. som alltså var POSITIVT och herregud, den chocken. vi grät och skrattade så där som man tydligen gör när man inser att livet plöstligt tatt en HELT ny väg och allt snurrade, jag ringde till Jac som satt på jobbet o gallskrek när han hörde att jo, det där testet jag köpte, jag tog det och jo det var positivt va och eh *grinfest* du ska bli pappa.. 

så vi ska bli föräldrar minsann, har redan gått upp 6kg, ångestat över avpersonifiering och krämpor och andra kvinnors behov av att tvångsmässigt få berätta om sina egna graviditeter och andra förlossningar (ju blodigare desto bättre verkar berättarna tycka). mage har jag också fått, är i vecka 15+5 och ser tiden ann. 

annars är sommaren slut, som bekant. har tryckt på mig den pumpafärgade mohairbaskern jag fick av Jac förra året och ullkappan, den sitter där den sitter. *amishstylee* *älskar* *bannlyser epilepsimönster på vårt framtida barn* *naturfärgsfrossa*