all is well

min man är hemma igen, jag har snart stickat klart en blåklintsblå babyfilt i alpaca och gått in på säsong tre av sopranos, donc: allt är som det ska. tiden går fort och långsamt så där som det bara kan göra när man är på smällen antar jag. magen är enorm nu förtiden och det där med förlossning börjar få en faktisk innebörd, mer än bara som skräckscenario.

har känt mig stark de senaste dagarna. träffat fina S och känner att jag hittat en sån som man vill ha omkring sig, varm och hatisk: underbart. saknar P som vanligt, men tänker att washington säkert inte alls är så spännande och trevligt som hon fått för sig och att hon alldeles snart kommer hem istället. redo att omfamna den gravida kroppshyddan och senare den lilla babyflickan. längtet hörni. vilken kraft det är.

lyssnade nyss på hatikvah och ljudupptagningarna från bergen-belsen när fångarna fritagits och de överlevande samlades utanför grindarna, höll sin första judiska mässa som frigivna och sjöng för sitt hopp, sin överlevnad och för sitt folk. ingen slump att det blev just den som några årtionden senare blev israels nationalsång. hoppet, överlevnaden och friheten, utan att glömma bort sin historia eller de som raderats: melankolin som oundviklig fond. minns gåshuden på min solbrända arm i somras i tel aviv på Ds graduation när hundratals anhöriga och åskådare till de glada studenterna ställde sig upp och sjöng samma sång. hoppet, överlevnaden, friheten. kan tyckas nationalistiskt men är i grunden djupt mänskligt, som för att säga till sina bröder och systrar: vi finns och vi minns.