hej igen, separationsångesten!

jag har äntligen kunnat få ro i tanken om att vara sjukskriven och hemma. en lyx gubevars, som stundtals gör fruktansvärt ont förvisso, men alltjämt en lyx. jag ska njuta av den här tiden, ta hand om mig själv och se tiden an. var hos trevliga I igår på pannkaksfrukost som räckte till sent på eftermiddagen och blev så nyttigt påmind om hur detta aktuella tillstånd inte är för evigt. för varje dag som går närmar vi oss ett slut på graviditeten och början på något nytt. en befrielse för övrigt att bli påmind om, framför allt när man tre kvällar i rad gråtit sig till sömns över att inte kunna röra sig pga foglossningen och över smärtsamma sammandragningar som kommer ofta och länge. övade igår på att andas igenom smärtan men det sket sig totalt. hej spända axlar! hej hålla andan! Jac satt bredvid mig på sängen och gjorde sitt bästa för att påminna mig om allt det jag lärt mig. tror att han lika gärna hade kunnat påminna mig om lagrange-uträkningarna jag lärde mig på nationalekonomin för tusen år sen: jag hörde inte vad han sa.

annars så åker Jac imorgon till alperna på sin årliga resa och lämnar ett stycke gravid kvinna hemma. försöker verkligen att inte skuldbelägga, vill att han ska känna glädje inför åkandet och njuta av de öppna vidderna, den blåa himlen och mjuka snön. men det är svårt. framför allt när jag har ont och allt bara låser sig. vill ha honom hemma och hatar att han ska åka och kan såklart inte maskera det faktumet, ber honom bara att ignorera mig och anstränger mig för att inte ta ut min frustration och oro på honom. mitt hjärtas gull.

vi tar det lugnt idag. går mjukt och fint, klappar snällt och håller oss nära. jag har så svårt med avskeden, även de tillfälliga, men är vuxen, ska vara vuxen och lära mig att släppa dem jag har närmast. en vecka går fort, snart är han hos mig igen och lyckan i återseendet ofattbar. jag vet ju det.

lilla barnet i magen påminner mig om att tiden går fort: nyss var hon en liten böna med ett vallmofrö-stort hjärta och nu en färdig person på nästan 1,5kg som puffar och buffar på sin mamma inifrån med en kraft som ibland får mig att tappa andan, själsligt och fysiskt. 10 veckor kvar innan vi ses, vi som redan känner varandra så väl. en tröst när smärtan svämmar över: målet!