you're the storm

tyckte ju att gårdagen var en sån treat, hade inte ont och orkade bära all tvätt upp och ner upp och ner. tog min kille i handen och gick tre varv runt fontänen (den lilla bland alla fina pilträd), ramlade precis när vi kommit ut ur porten, andra gången på tre veckor, första gången nedför en stentrapp på jobbet, förstod då att gravidyppigheten som blomstrar på rumpa, lår, armar, kinder, har en skyddande funktion: landade mjukt. och igår alltså på gatan, hade tumvantar på mig så jag slapp isrisp på handflatorna, grät en liten skvätt av rädsla och sen knatade vi som ett gammalt strävsamt par runt och runt, talade om något jag nu glömt bort.

men inatt. åh. har inte sovit så många timmar alls inatt. vaknade för gott vid halv fem och har sen dess gråtit, blivit arg, utmattad, gett upp alla tankar om sömn liggandes ner, gått ut till soffan och ätit gryningsfrukost och tittat klart på första säsongen av weeds som jag lånat av Pete&Lou senast vi sågs. tror på ett sätt att frustrationen över att ha ont är värre än den faktiska smärtan. kanske är det jag som inte lärt mig andas genom smärtan utan spänner mig och förbannar den istället. bådar inte så gott, ey? önskar ibland att jag tillät mig vara mer natur än tanke, om ni förstår. lite mer rousseausk i min fysiska acceptans, där finns ron tror jag, långt från intellektualiserade analyser och det krampaktiga behovet av att kontrollera.

Jac börjar inte jobba förrän kl 16, han ligger här bredvid mig, andas lugnt och rytmiskt: in, ut. allt är fullständigt stilla.