jag bor på sjukhus sen 10 dagar tillbaka. blev såklart inte alls frisk där i början på maj som jag trodde, eller i alla fall önskade. min diagnos den ändras dagligen och nu har jag lärt mig vilka sköterskor som har varma händer och mjuka röster, vilka som är slarviga och vilka som är för oerfarna för att inte flacka med blicken. jag har lärt mig vägen till röntgen och alla vindlingar i korridorerna häromkring. lärt mig veta vilka läkare man ska lita på och tillfråga. lärt mig att leva med en ingång på handleden, armen, where ever det finns ett fungerande kärl (inte så många kvar nu. knappt något på armarna).
trots detta mår jag förhållandevis bra. har varit feberfri i ofattbara 10 dagar nu, efter två månaders konstant feber kan jag berätta att detta är något alldeles fantastiskt. hej världen! och utanför mitt fönster ser jag solna slå ut, hur träden inte längre har ett flor av grönska, skirt och alldeles nytt, utan har nu fått rubusta pälsar av blad och blomster. ibland kommer små doftpustar in genom mitt fönsters lilla öppning och på kvällarna sjunger fåglarna. minner om att denna tid på året är den finaste. minner om att det för exakt fyra år sen hände något mellan mig och Jac, för första gången. Jac, min älskade, som tar hand om vår lilla dotter på nätterna trots att han jobbar, lämnar henne här hos mig och som bär ett sånt tungt lass, och har så gjort sen förlossningen. han är min hjälte, han är min klippa.
och dottern, hon ler och fäktar med sina små knubbiga armar. tiden går fort, snart kan hon hålla upp huvudet själv.
--
läser lite böcker igen. febern tog läsandet ifrån mig och nu är det återerövrat. bengt ohlssons "syster" håller mig vaken om nätterna, slår ihjäl dagtimmarna och får mig att känna mjuk sand under fötterna, mellan tårna, mjuk vit sand som man sjunker ned i, med havet rullandes i örongången och små vassa strån av strandgräs som sticks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
anything you need?