and i can do the frug

magen kom idag. vet inte vad som hände men runt lunchtid bestämde den sig för att ploppa ut. ont gör den också. känner mig som en ballong, och nog är det väl det jag är, egentligen. en vattenballong. hann inte tänka så mycket på det på jobbet dock, annat än när jag för tredje gången lyckades släcka taklamporna när jag stod vid ena anslagstavlan och lutade mig framåt, har ingen rondörskänsla längre. vi kan väl säga att det gräddvita hullet tidigare fokuserat sin hemvist till de bakre delarna men nu har de delarna, som blomstrar som aldrig förr - glatt frodiga och hemtama, de har alltså fått sällskap av en mage som är så hård och så... stor. är mkt förvirrad men provade att visa upp den när jag klev på 4an. gav liten eller ingen respons hos de onsdagströtta bussåkarna som luktade illa: pärlor för svin.

annars har jag som sagt haft fullt upp, sådär som man kan ha när man sliter själen ur sig på hemtjänsten. pol mag och allt. är fö tidernas största tönt, grundlurad såklart. ni förstår, jag är i hemlighet väldigt stolt över att orka jobba 100% på hemtjänsten och att jag idag förlängde det till sista januari. stolt! hör ni? det är så urbotad jävla stendumt. vem ska klappa mig på axeln? säga: åh, vad du är DUK-TIG! DUKTIG FLICKA. och vad skulle det spela för roll?

det sitter så djupt rotat, trots att jag verkligen tycker att alla duktig-flickasyndrom kan dra så hårt åt helvete. blir sen såklart svinsur när jag inser det dubbelt bestraffande i att skämmas över att vilja vara en duktig flicka. önskar så hett att jag stod över det där, att jag hade power nog att vända ryggen åt det inneboende behovet av att ställa upp/känna att man är en klippa. faktum är att jag de senaste månaderna, sen jag blev gravid, jobbat hårdare än tidigare. liksom för att visa att jag inte alls är försvagad eller labil utan tvärtom: fullt kapabel och inga lyft är för tunga för mig, nähädå och visst kan jag ta på mig copyuppdrag trots att jag redan jobbar heltid. det slutade med att Jac en kväll blev så arg att han fick röda fläckar på halsen och till slut fick mig att lova att ta ansvar för min hälsa och vårt barn i första hand och sluta bete mig som om man vann ett pris för att vara one of the boys. sen dess är det bättre, gråter inte lika mycket av trötthet innan jag somnar och magen är inte som en liten tennisboll på vägen hem. det är så inte värt det. 

mer? jag längtar efter julen. det försvinner inte, det växer. längtet.