mellan hägg och syrén

Läste precis det jag skrev i förra inlägget. Inser att jag lätt kan misstas för en brudhalva som gärna bluffar till sig lite uppmärksamhet (av typen: jaha! men jag vill inte heller vara ihop, så nu går jag, bara så du vet, ska bara ta på mig skorna jättelångsamt så du hinner stoppa mig, dra på mig jackan i slowmo så du hinner ändra dig, föra handen till dörrhandtaget i maximal tidsåtgång så du hinner säga STANNA! för egentligen vill jag ju såklart inte ALLS göra slut.) dvs, "ååhhh, jag kanske är sjuuuk o nu skriver jag inte på länge så ni blir oroliga o kanske kommenterar."

till mitt försvar: det var inte menat så. jag var frisk och kry och så fortsatte jobbandet och vips glömdes den nya bloggen bort. det var inte mer än så. mina ursäkter för eventuell oro dock (heh).

idag ÄR jag dock sjuk. ni vet: "sjuk". ont i halsen, feber, känner efter, går inte till jobbet, sover hela förmiddagen, går med fin man i sticksig tröja längs hästhagar, över djurgårdsbrunnsbron, genom hav av häggdoft och lunch på rosendal. som fö är stans finaste och, ironiskt nog - stans mest skitnödiga. måhända inte just denna migränvädersonsdag med tunga regnmoln i annalkande, men soliga lördagar... kan gissa mig till att brommamorsorna inte vet vart de ska ta vägen, eller asexuella kungsholmenpar för den delen, med minimalistiska hem och perverterad förkärlek till allt som är ÄCKOLOGIST och gärna från företag med

retroinspirerade moodboards i sina grafiska profiler/tone of voice. 

gillar väl jag med ska tilläggas, men inte när de små kantstötta päronen säljs för 100kr/kg och när det "åh"-as och "ah"-as som på den värsta av flådiga gallerier. det är ett päron för fan. varken mer eller mindre. ska helst plockas från träd, men även andra inköpsorter går bra. KLARAR INTE AV den nya typen av käääärlek till maaaten. jag älskar medvetna beslut och ställningstaganden, jag köper inte längre bröd på ica och inte annat än helmuskelskinka på Hötorgshallen. men jag skulle heller inte ställa mig på Rosendal och leka Hugh Fearnley-Whittingstall med ett litet ockerprissatt fult päron som jag klått två brommafruar med marimekkoväskor för att få i min svettiga hand. om vi säger så.

Detta kan ju nu inte Rosendal klandras för. Nog för att de kanske, vadskavisäga, understödjer denna nya typ av statusmarkör, men det lever de säkert gott på, och gott så. Själv är jag särdeles nöjd över att få vandra i deras ljuvliga äppelträdgårdar, äta deras köttiga dinkelbröd med aprikos, russin och nötter (även om 65 spänn är i fånigaste laget) och se hackspettar göra avtryck. särskilt när raraste brodern kommer förbi på farmors cykel och berättar om kalkerade teckningar och delar på den mjällaste kardemummakaka som någonsin begåvats smaklökarna.

jac älskar mig så mycket att han tog ned solen åt mig. men även den hade fläckar såg vi.

that money just cant buy

här lyser mina kulörta lyktor på balkongen som enda belysning och mittemot står hotellgästerna på sina franska balkonger och röker. själv försöker jag hålla morgondagens orosmoment stången genom att smörja in min blekfeta kropp med nån typ av firming lotion. tror jag så mycket jag vill på och äckligt luktar den. kanske är det värt ett försök ändå. trots min allmänna optimism är jag tveksam inför större kroppslig förändringar fram tills avfärden om lite drygt två veckor. vi ska ägna tio dagar åt det heliga landet, äta frukter och hoummos och bada. som jag ska bada. ligga i vattenbrynet dagarna i ända. har till och med köpt ett par sandaler (för stora) och en hysterisk bikini med blommor och volanger (för liten). som mycket annat nuförtiden: lite skevt, något som skaver. tur kan man tro, eftersom parrelationen är så fantastisk och med ett handslag har vi lovat att leva våra liv ihop. jag stod på sängen vid tillfället och det hela var (på riktigt) mycket allvarligt. mina vänner tror att jag kommer vara gravid inom ett år. hur det blir på den punkten återstår att se. inte minst kommer väl läkarbesöket imorgon bringa klarhet i möjligheterna.

och all there is är sömn. nu.

no more

allvarligt talat - gossip girl! vafan har hänt? dagens avsnitt hörni, man vet inte om man ska skratta eller gråta. de har tappat greppet. när manusförfattare börjar fundera på återblickar är det dags att lägga av. lägga ned. älskar fortfarande chuck, men allt det andra... djeez.

småborgerliga tankenötter

var ska alla sitta?

So we boat on

jag har blivit så känslig nuförtiden. måhända att jag alltid varit det. inte riktigt kunnat äga mina känslor sådär som människor med impulskontroll gör. mer dragit ihop tio fotoramar i bokhyllan och hivat ner dem på stengolvet i hallen, snorgrinat på bussar och slängt i dörrar och ägnat ofattbar energi på uttömning. men nu har den stora TÅREN gjort sin storslagna entré. inte för att jag varit förbannad, blivit sårad, gjort illa mig utan för att jag OROAR mig. vågar inte tänka på hur det kommer bli som förälder, eller bara äldre för den delen. har en ansenlig mängd oro att brås på, generationsväxlingarna till trots. även det något att vara orolig för, härligt nog. cirklarna är på plats, hur man än vrider sig, tycks det. så postmodernist man är.

har precis kommit tillbaka från rutinkoll och blev bums remitterad vidare redan imorgon em på utförligare undersökning. hej oro! hej tår! hej darr på stämman. men så plockar man fram dammsugaren, jobbar vidare, äter lunch och förtränger. andas in, andas ut.

such great heights

förra söndagen, på väg från landet, med bilen lastad med vänner, spädbarn och hundar, inklämda och glada, bestämde jag mig för att köpa en ny soffa. vår gamla soffa var den fulaste soffan som någonsin skådats. eller egentligen inte, men ni fattar. den var helt FEL här hemma. inte minst för att det var en hörnsoffa vars hörn inte överensstämde med rummets, utan stod ut som en vägg av mio-tyg och "minimalistisk" form. hatade den lika mycket som min snubbe älskade den. mörkgrå dessutom, tog bort den minsta gnutta ljus som fanns i hörnet (vars ena vägg alltså inte utnyttjades av soffan, eftersom soffan då alltså tyckte att det var mer lämpligt att vräka ut sin andra del över halva rummet, rakt ut på golvet. som en annan fetlagd karl på tunnelbanan som pyser ut sin kroppshydda över två säten och med sin utstrålning, sura andedräkt och frustande polyper äter upp minsta frihetskänsla och utrymme för medpassagerarna)

så medan Jac parkerade bilen, jag knökat igång tvättmaskinen, köpte jag vår nya soffa. 800 spänn på blocket. välkommen vita puffiga ikeasoffa med tvättbart överdrag. dan efter hämtade vi den. jag med håret på ända, jobbat 10 timmar i sträck och sen övertalat godhjärtad styvfar att hjälpa till och Jac som ville ha iaf en vecka på sig att smälta det faktum att fulsoffan var på väg...bort. nu fick han 12h på sig och gott så. 

problemet är nu sådant att den nya soffan är så väldigt mycket mjukare, finare och ljusare men också så väldigt mycket mindre. vet inte hur jag tänkte när jag tänkte att en sexsitsig hörnsoffa är lika stor som en tresitsig namne. vet inte. Jac frågar sig också. var ska alla vänner få plats? hur gör folk? har alla vars umgänge liknar vårt, stora fula hörnsoffor? har folk såna där golvpuffar som nöts av rara små vänrumpor? 

Another summer

satt i en bil på väg från jobbet idag, brukar cykla oftast: susa ner för odengatan, pressa mig och mitt neonrosa åbäke till treväxel över sveavägen innan bilarna hinner starta igång efter att grönljuset dykt upp. har lovat min älskade att bära hjälm, så nu gör jag det. i smyg nöjd över att inte ha behövt fatta beslutet själv, kanske hade jag inte tatt på mig den fula plasttingesten och tryckt ned den över skallen och koss-lurarna och vips hade jag legat där. på sveavägen, utanför hard rock, i stor, flödande pool av blod, cykelhjulet i luften, fortfarande snurrandes. paus i morgontrafiken och evig skuld hos bilisten i den tjocka SUVen som satte punkt för mitt hjälmlösa cyklande i trafik. men nu har jag alltså hjälm, och trampar vidare. 

iaf, satt i den där bilen, trygg volvo och min älskade i sitt skägg och lockiga hår pratade om något jag inte minns. tittade på karlavägens prunkande allé och tänkte på skolmornar i maj/juni, när skolavslutningen närmade sig och man kände sommarlovets välsignade förväntningar fladdra i kroppen. minns ni? jobba klart i böckerna, avsluta klippochklister-projekt, städa bänken och binda sommarkranser (kanske inte sommarkranser av blomster trots allt. i efterkonstruktionens förlovade land möjligen.) 

istället för att städa bänken ägnar man tydligen senvåren/försommaren som vuxen åt att öka arbetstakten. till skillnad från alla i offentlig förvaltning som tydligen slutat maila på fredagar, eller rent av slutat arbeta helt i slutet på veckorna. förvirrande och irriterande för oss andra som hela tiden ska vara charmigt högpresterande (men som innerst inne drömmer om att bli gravid, flytta ut till landet, odla egen liten potatis och äta syrlig inlagd sill. kanske gå med röjsåg. måhända lika verklighetsförankrat som att jag skulle åka till månen men vafan.) 

ok: nog nu. är hundvakt åt enögd jycke som måste kissa. 

Here we go again

man slutar blogga. man börjar blogga. man slutar igen och så börjar man igen. det är lite som livet, inte sant? it goes on and on. kanske inte för alltid förvisso, men låt oss inte tänka på det. vi har livet omkring oss och framför oss, ett tag till i alla fall.