längtan och löften

jag har återigen hemfallit åt den dåliga bloggerskans vana. för det ber jag om ursäkt, inte minst gentemot mig själv, vet att jag mår bra av att hänga upp min, just nu annars fragementerade, tillvaro på små staket av vanor. tömma diskmaskinen, äta en frukt, skriva på bloggen, duscha. ni vet, små livsuppehållande sysslor som får en att glömma att tiden går förbannat långsamt.

samtidigt är vi redan nere på 40 dagar kvar! är inte det fantastiskt så säg? jag mitt otacksamma stycke är såklart indifferent till det, faktiskt ganska, nätta antalet men som Jac påpekade igår:

"- du tycker att det är långt tid kvar bara för att det inte är det. i november när det verkligen var lång tid sa du aldrig något om det."

ligger mycket i det, såklart. man är aldrig så kissnödig som när man rotar efter hemnycklarna, så att säga. men jag ser tiden an! inte minst med tanke på att vår barnmorska upptäckt att vår lilla unge trivs så fint därinne i magen att hon nu (ok: en och en halv vecka sen) väger 24% mer än förväntat värde. för en socialkonstruktivist kanske svårt att medge men hatten av för biologin denna gång. ärftligheten är tydligen (eftersom jag konstaterats vara fri från diagnoser som graviditetsdiabetes) monumental i detta fall och eftersom jag valt en kille som vägde nästan 5kg när han föddes (en annan låg på rimligare 3kg...) så är det inga konstigheter. trots uteblivna konstigheter är det dock ofrånkalleligt sammankopplat med vissa smärtsamheter, detta att föda stora barn. så om tre veckor går vi på nytt ultraljud och följer hon sin egen kurva och fortfarande är stor så kommer jag träffa en förlossningsläkare och be om att få bli igångsatt alt snittad. det är så det är. är rädd för komplikationer och uppbrutna bäckenben och tänker inte riskera något alls. detta betyder att de 40 dagarna inte alls äro 40 utan något färre. bara en sån sak!

under min bloggtorka har jag framför allt erfarit två saker:

1) barnet har sjunkit ned så pass mycket att min foglossning blivit betydligt mycket bättre. tacksamheten i detta går inte att förringa: jag kan gå igen! graviditeten går mot sitt slut, det är tydligt för första gången. bebisen väger nu ca 3kg och är klar. ofattbart och underbart.

2) min älskling, min bäste vän och min störste utmanare i livet tog mig ut på Edsvikens vitdimmiga is och med små små snöflingor i luften, på ögonfransarna, frågade han om jag ville leva mitt liv med honom och jag klängde som en liten apa om hans hals och grät och skrattade och blev så tagen av hans högtidlighet och vuxna allvar att jag generat drog i min mössa och sa ja! jajajajaja! så vi förlovade oss på isen och firade på vägen hem med att spruta spolarvätska längs hela edsviksvägen (jag har utvecklat svår förkärlek till doften av spolarvätska, bensin och avgaser, därtill tramp på iskockor som går sönder. so much för att cravings är hittepå. är trots allt glad för att det inte är dubbla cheeseburgare som trängtas, utan bilrelaterade ångor och svårtrampat vinterunderlag) trodde inte att en förlovning, ett frieri, kunde skaka om så mycket, but it did. det var en av de finaste, största stunder jag fått uppleva (kommer få uppleva!) och det var med honom, mitt livs kärlek. ödmjukheten inför de nådiga gudarna vet ingen hejd. jag är osannolikt lyckligt lottad.