now i see the green light

åh, vad det bara inte lossnar detta, bloggandet. kanske är det symptomatiskt för min situation i övrigt: att plötsligt vara förälder förvirrar en aning. vem är barnet? vem är jag? vem är mannen? vi bygger på vårt pussel varje dag, och bilden blir tydligare för varje liten bit. så än finns det hopp!

just nu ligger det lilla barnet i sin säng och sover, efter att ha ätit kl 21, 00.30, 02.30, 05.30 och 8.45 så är det... efterlängtat. tänk om man hade haft vett att uppskatta de många sovtimmarna som tidigare tagits så förgivet. minns tiden i Paris, jag kunde sova bort hela dygn, uttråkad och säkerligen inte helt konstruktiv. annat nu alltså, barnet kräver uppmärksamhet med max 3 och en halv timmes avbrott - men jag ska inte klaga. jag har fått en liten älskling som tycker om att ligga själv och tyst under längre perioder, fäkta med sina små armar och ben och forma den lilla munnen till ett "O" och lyfta på de små ljusa ögonbrynen, skrikfesterna har hittills uteblivit och tacksamheten i det går såklart inte att överskatta. det är med nöd och näppe vi klarat av de här två månaderna utan att göra slut, bli sinnessjuka, på akuten, på sjukhuset, i bilen, i väntrum, i febern - min kropp totalt körd i botten, söndermedicinerad och trött ända in i själen och Jac som jobbat heltid och samtidigt haft ensamt ansvar för liten baby på nätterna. ett sant eldprov och min bitterhet ligger såklart och lurar i fula stunder: det skulle inte ha varit så här. å andra sidan, vad skulle det ha varit? som på vykort?

nu är vi hur som ute på andra sidan, bygger vårt pussel och ser tiden an. till hösten beger vi oss till Tel Aviv och gifter oss (hemligt so far!) bara vi tre, den lilla familjen, på konsulatet. ingen överdådighet, ingen rekvisita - jag i en enkel sommarklänning med rara blommor köpta i litet stånd på gatan och min vackre kille, så stark och så mjuk med lilla rundhyllta dottern på armen, med solen i zenit.