i eftermiddags tog jag och Ro våra väskor och klev på ett flygplan upp till skogarna i norr. särdeles spännande att resa ensam med en baby: mina premiärnerver översteg hennes, skulle jag tro. men allt gick vägen: fick otroligt mkt hjälp av alla, inte minst av flygvärdinnorna som trodde att hon var en pojke pga de blå strumbyxorna och den vita bodyn (eller hennes väldigt maskulina drag. hard to tell) - och vem är jag att korrigera? till slut gick det så långt att jag funderade på vad jag skulle säga om de frågade vad han hette (eftersom jag ju alltså inte rättat dem någon av de tusen ggr hon kallades för "han"). slapp hur som uppge namn, barnet jollrade så mycket att de överhuvudtaget inte frågade något alls när vi skulle kliva av. de ropade istället på piloten som kom ut ur sin bur och tittade på lilla pussbullen som log som om hon aldrig gjort annat.
...men tydligen tog leendena slut, för resterande timmar (2) under kvällen så skrek hon sig blå och mamman svettig. uppenbarligen hade hon ont i magen, var övertrött och inte helt van vid den norrländska miljön (eller vad vet jag) och jag fick panik över hur dåligt jag kunde trösta henne, totalt ovan vid vansinnesvrål på det sättet och handfallen när Jac plötsligt inte är där, utan jag ensam har ansvar för henne. mina släktingar de sa att det gjorde verkligen ingenting att lilljäntan skrek men helvete vad jag tyckte det var jobbigt. för oss allihop.
summan är således, än så länge, att Ro tycker mer om själva resan än målet och strängt taget är hon snuten ur näsan på sin mor, vad gäller den saken.
man ska inte underskatta vad ett övertrött barn är kapabel till. vi har lärt oss, och är försiktigare nu.
SvaraRaderapuss