enkel och lugn, och den lyckan läker alla sår

inte vet jag om det är som de säger, att man som nybliven mor har känslorna direkt på huden, men det verkar ligga något i det. efter att ha tittat på polsk krigsfilm och sen klivit ut på gatan för att gå hem bland blåst-svajande trädkronor och regnstänk på det lilla barnets filt med fyrverkeridundranden från konserten på stadion dånandes mellan husen, som om det inte alls var Stockholm 2010 utan Warszawa 1944, eller Groznyj 1994 - så kan jag konstatera att liten mor var mjuk i knäna och gick lite hukandes framåt, hemåt, till de små vikta högarna av rena babykläder, doften av vita blommor från våra apelsinträd och diskmaskinens trygga brummande och var särdeles nöjd. no more drama för min del. och den överrumplande tacksamheten igen! över att inte bo i en krigszon, att inte ha sarajevo i köket eller skräcken i blodet, runt i omloppet som ett gift. att få ha sitt barn i säkerhet och den lilla familjen därtill. åh, tacksamheten.