en sån där

ringde nyss och skrek sönder min kille för att han ätit upp gårdagens rester medans jag sov. jättenormalt och jättegulligt. jag är den raraste lilla viol till fästmö.

men om ni visste att det var en perfekt tillagad biff rydberg (utmärkt för en lchf-are som jag, minus pärena), med godaste pepparrotsröran (hälften grov-riven pepparrot, hälften grovriven parmesan + klick majo & lika mkt dijon) så kanske ni förstår lite bättre. eller om jag säger att jag varit ensam med lilla dottern hela dagen som inte alls varit på ngt bra humör, minsta lilla avsteg från hennes plan så åkte underläppen fram och ut rullade små halvårstårar. så mamman har fått sjunga och vjyssa och gunga och ja... ni vet. mörheten och tröttheten. att jag därtill har varit bakis från brakmiddagen igår med Pete&Lou där diskussions vågorna rörande friskolans vara eller icke, har jag bara mig själv att skylla. men tröttheten sitter ju som en smäck ändå, även det vet ni.

efter att ha lämnat hemmet några timmar, kommit hem, lugnat liten babydaughter, matat potatis&palsternacka-puré för 4månaders för att det var det enda vi hade hemma förutom katrinplommon, men efter att ha idag bytt fem bajsblöjor så vägrar jag ge barnet mer laxerande. så palsternackapotatis. lugna liten bebis. torka liten bebis. byta nedkissad body till ren pyjamas. krångla in liten arm i smal ärm. borsta liten gadd. lugna liten bebis. torka potatispuré från egna glasögonen. få liten vassnagel som nyper fast i överläppen så det börjar blöda. lugna sig själv och liten bebis. lägga sig på sängen. vara lugn och trygg och sövande. truga vällning. lägga ner liten slingrande bebis i spjälsängen. stoppa om. hoppas på det bästa. lämna rummet tysttyst. höra pip. börja om. gånger tio miljoner.

...så när hon somnade och jag höll på att svimma av trötthet och superhunger och glädje över att få sätta sig i soffan, plocka fram de små köttbitarna på tallrik, sätta på senaste avsnittet av värdelösa men ok jag har sett alla avsnitt så jag kan inte sluta nu private practice, så jag hade haft som målbild de senaste vadskavisäga TRE timmarna så låg där en ynkans liten köttbit kvar. en.

så jag skrek sönder min kille.

det gjorde ingenting bättre.

det gjorde istället en kille ledsen på jobbet, fastän han låter mig sova hela nätter o sen går till jobbet och jobbar t midnatt. det gjorde inga fler köttbitar eller mig mindre hungrig. bara ännu mer trött. och barnet vaknade. såklart!