Jag vill se dig på Rialto

Fina I som jag känner igen mig själv oerhört mycket i, på olika plan, men kanske allra mest det egenhändigt gjorda identitetsbygget frikopplat och samtidigt så nära länkat och ihopbundet med en tillhörighet som inte är riktigt självvald, traditioner och referenser som sitter i märgen. för att inte tala om den egna identiteten i relation till tvåsamheten, barnet och de där konventionerna, strukturerna. hon, som var den enda som fick mig att se en liten skärva av vad det faktiskt innebär att få barn, allt det stora och allt det diskbänksrealistiska, och se fram emot det, när jag väntade på lilla Ro - har nominerat mig. jag vet ju nu inte alls vad det innebär, mer än att jag blev smickrad över hennes uppmuntran till återupptagning av bloggen.

härom kvällen, en vecka sen är det nu, satt jag och Jac hemma hos Tre Bröder, varav den äldre bjöd på fredagsbulle med kaffe. vi satt där, högt ovan för taknocklarna i vasastan, badade i den mulnande skymningen i en mjuk soffa och han sa till mig: "- du måste skriva igen. terapi kommer inte räcka."

...och sanningen är att han antagligen har rätt. våren har varit svår. jag har känt mig dödlig för första gången i mitt liv, och är det någon gång man inte vill lära känna döden, så är det när man precis blivit förälder till ett litet knyte som är i total värnlöshet. men jag gjorde det, inte minst pga försenade dignoser av livshotande tillstånd och av felmedicineringar och för det känner jag sorg och bitterhet. en sån bjärt kontrast mot allt det där andra, det ofattbart lyckliga, som präglar min tillvaro. vår älskade lilla plutta, som river och sliter, jollrar och skrattar så hon tjuter, pular ner sitt lilla ansikte i sängen och vrider sig av högljutt skratt när jag vickar på huvudet så att hårknuten vajar och säger "- OJ OJ OJ" med ögonbrynen uppdragna så mycket det bara går. men livet är ju sånt, eller hur? mjukt och hjärtefluffigt, samtidigt vasstandat och tråkigt.

ni förstår, jag trodde att jag blivit helt frisk, tillbaka, back on track och allt det där. jag satte gasen i botten och... ja. botten gick ur. bokstavligt talat. åkte in på KS och låg där några dar med svåra buksmärtor, undersöktes utan funna fel och fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. tydligen har jag stressorer som lagrat en mkt hög stressnivå i min kropp, att jag lever under ständigt hot, som en bil vars billarm aldrig slutar tjuta, eller ens inser att det där den upplevde som en aggresiv biltjuv med kofot, egentligen var ett mjukt löv.

så nu försöker jag omfamna de mjuka löven istället för att bli rädd och vi har hittat en ny stillhet i hemmet. en inkännande och tillåtande stillhet som kommer ur ork och glädje. och vips! så fanns nya krafter, men den här gången balanserade och välavvägda. det är nog så, att fort och fel, tillhör mitt gamla liv. visserligen oerhört underhållande och helvete vad stundtals supereffektivt men jag är en annan nu. så jag skriver igen. för min skull, inifrån och ut.