magman

man ska alltså bli större än såhär? minsann. 

v 22+2

puss!

hörni, det funkar inte så bra det här va. bloggkänslan äro noll. 

ge inte upp helt på mig bara. en dag är jag tillbaka och då vill jag gärna att ni är här.

det är bara att det är lite mycket som händer. min bebis i magen, mitt heltidsjobb och allt det där andra som kallas relationer och vänskaper tar lite energi va. inte mycket lämnas kvar. typ inget alls närmare bestämt, tror inte jag har tänkt en intressant tanke på flera veckor. vill så klart bespara er den plågan. så från mig till er: ytterligare lite tid att ägna åt annat! baka en lussekatt!

girlfriend in a coma

i väntan på att min kille ska komma hem från nyhetsfabriken har jag senaste timmen suttit och läst om gravidcrejvings. det hela är mycket festligt kan jag berätta om och detta med crejvnings... lite hittepå va? skulle tro det. men å andra sidan, vad vet jag. kanske är det verkligen så att kvinnor vaknar upp varje natt och MÅSTE ha tre stycken dubbelcheeseburgare och därtill en extra stor milkshake och äppelpaj. förmäten och ogin som jag är tror jag mer på folks undertryckta behov av att UNNA sig och plötsligt fått ett frikort och därför nu kan gå helt galna i svull-landet. 

mina CREJVINGS har hittills bestått i att jag i början tyckte mycket om blåbärssoppa, denna i mitt tidigare liv, bortglömda dryck. drack sisådär en liter per dag men klöste inte ut ögonen på varken mig själv eller min kille när den råkade vara slut, tyckte bara att det smakade fantastiskt gott. annars tycker jag mycket om apelsiner, satsumas och pomelo. ingen kärnfysiker behövs för att räkna ut att en annan vanligtvis inte fått i sig så mycket c-vitamin som hon annars behövt. *konstant förkyld* *inte längre* *tackar den sura frukten: tack!*

iaf, detta gjorde mig så upplyft - att jag kommit undan denna masspsykos som sprids hos hormonellt fullpackade UNNA SIG/DÖR OM JAG INTE FÅR kvinnor och därmed inte riskerar gå upp 45kg på mina apelsinorgier (inga oststavar doppade i bea här inte) att jag nu firar med två ostmackor och ett jätteglas o'boy. *stolt* *slutat väga mig* *stolt ändå*

metakvas

jag är en dålig bloggerska. det äro bevisat. men vafan, det händer inte så mycket och tänker, det gör jag ännu mindre. har svårigheter att minnas vanliga saker (som vad min killes ens allra bästa vän, som även är en kär vän till mig och som är hos oss minst en gång i veckan och som av mina tjejkompisar kallas för my second boyfriend - heter. dåligt tecken. å andra sidan: antal spyor sen plusset = 0. antal foglossningar = 0. antal crejvings = 0 (om man bortser från de första 10 veckorna när jag drack 1liter blåbärssoppa/dag) så jag ska la inte klaga. *gör ändå*

men ok, idag då. jag har drömt tusen mardrömmar om senaste skitdåliga dexter-avsnittet, tänkt på bränder, gjort mental note om att skriva hotbrev till alla i huset som inte omedelbart tar bort sina fula "prydnader" i trapphuset *gillar inte gasbildning*, haft ont-ont i magen som varit hård som en boll igen, väckt min kille, fått varm vetekudde, somnat om, vaknat, tittat på senaste gossip girl, väckt killen, legat i sängen och läst högt ur den bok vi läst sen i somras, klivit opp, dratt på mig en pennkjol och grön ulltröja, hojat ner till torget, ätit äcklig sushi med finaste S, cyklat hem, köpt kardemummabullar, krupit ner i sängen igen, lyssnat medans Jac läste högt ur boken, spelat tetris, blivit klar med boken, pratat, pussat, skrattat, ätit tacosrester från igår, klivit opp, sagt hejdå till killen, tatt cykeln till mamma, ätit en halv pizza, spelat röskägg, förlorat.

alright, enaff nao. ni hör, inte mycket missas som inte bloggas om. livet lunkas på och det är gött. mitt liv är fint just nu och snart kommer advent och julen. julen!

jåga

jaha. om man ska ta och skaffa sig lite ny migrän då. var trots allt några dar sen sist. *för snål för att sluta* 

dagens bikt

såg precis att kloka Ida hade dagens bikt idag. tror att även jag kan kliva in i båset och erkänna:

min kille himlar med ögonen men sjunger, varje kväll, dag ut och dag in, för att jag ska kunna somna. och nej, det tillkom inte med graviditeten. its just me.

its time to go

har precis kommit hem efter att ha jobbat i 9h och därefter suttit på trist styrelsemöte i min ideella förening. tröttheten är så jävla monumental. som pricken på moset grinade jag nyss ihjäl mig över att min kille inte köpt hem risgrynsgröt på korv = dags att gå och lägga sig. 

and i can do the frug

magen kom idag. vet inte vad som hände men runt lunchtid bestämde den sig för att ploppa ut. ont gör den också. känner mig som en ballong, och nog är det väl det jag är, egentligen. en vattenballong. hann inte tänka så mycket på det på jobbet dock, annat än när jag för tredje gången lyckades släcka taklamporna när jag stod vid ena anslagstavlan och lutade mig framåt, har ingen rondörskänsla längre. vi kan väl säga att det gräddvita hullet tidigare fokuserat sin hemvist till de bakre delarna men nu har de delarna, som blomstrar som aldrig förr - glatt frodiga och hemtama, de har alltså fått sällskap av en mage som är så hård och så... stor. är mkt förvirrad men provade att visa upp den när jag klev på 4an. gav liten eller ingen respons hos de onsdagströtta bussåkarna som luktade illa: pärlor för svin.

annars har jag som sagt haft fullt upp, sådär som man kan ha när man sliter själen ur sig på hemtjänsten. pol mag och allt. är fö tidernas största tönt, grundlurad såklart. ni förstår, jag är i hemlighet väldigt stolt över att orka jobba 100% på hemtjänsten och att jag idag förlängde det till sista januari. stolt! hör ni? det är så urbotad jävla stendumt. vem ska klappa mig på axeln? säga: åh, vad du är DUK-TIG! DUKTIG FLICKA. och vad skulle det spela för roll?

det sitter så djupt rotat, trots att jag verkligen tycker att alla duktig-flickasyndrom kan dra så hårt åt helvete. blir sen såklart svinsur när jag inser det dubbelt bestraffande i att skämmas över att vilja vara en duktig flicka. önskar så hett att jag stod över det där, att jag hade power nog att vända ryggen åt det inneboende behovet av att ställa upp/känna att man är en klippa. faktum är att jag de senaste månaderna, sen jag blev gravid, jobbat hårdare än tidigare. liksom för att visa att jag inte alls är försvagad eller labil utan tvärtom: fullt kapabel och inga lyft är för tunga för mig, nähädå och visst kan jag ta på mig copyuppdrag trots att jag redan jobbar heltid. det slutade med att Jac en kväll blev så arg att han fick röda fläckar på halsen och till slut fick mig att lova att ta ansvar för min hälsa och vårt barn i första hand och sluta bete mig som om man vann ett pris för att vara one of the boys. sen dess är det bättre, gråter inte lika mycket av trötthet innan jag somnar och magen är inte som en liten tennisboll på vägen hem. det är så inte värt det. 

mer? jag längtar efter julen. det försvinner inte, det växer. längtet.

Last call for drinks, I'll have another stout

är hemma från jobbet idag. vaknade av huvudvärken och gav upp, somnade om.

annars så är min kille hemma idag också, vi har tittat på ensam mamma söker-final och jag ligger kvar i vår mjuka säng med tjocka täcket och frodiga dunkuddar i svindyra vita sängkläder, de vita gardinerna gör ljuset milt och längtar mig galen efter pepparkakor med krämig gorgonzola och julmust. kanske tänker jag på en mörk kväll i november? december möjligtvis, jag gick från min måndagsterapi, köpte dyr ost och satt på min mossgröna sammetsstol och tittade på garden state. 2005-2008 var ändå, i all sin förvirrade prakt, praktfulla. 

och mer: saknar min musik. vad hände med den? försvann den i samboskapet och datorkraschen? måste lyssna på tom waits idag. och steve forbert. 

Well, I turn around and look at you,
You light a cigarette,
I wish I had the guts to bum one, 
But we've never met.
And I hope that I don't fall in love with you

oanständigt skryt

min kille är den finaste av de finaste, och den generösaste av de generösa. och jag, jag är den tacksammaste av de tacksamma.

I've got nothing to give you, you see
except everything, everything, everything, everything
All the good
And the bad

lägesrapport

har nu gått in i v20 - halvvägs om man ska tro forskningen. och det ska man väl. längtar ihjäl mig efter vår lilla unge (nu vet vi könet!) och varje kväll innan jag somnar ligger vi och pratar om hur roligt det ska bli att lära känna detta fantastiska geni-barn, hur vi ska göra med socker i maten, hur vi ska göra med kulturell identitet (hej multikulti!), hur vi ska minnas varandra, orka lyssna och förlåta. Jac fick ett råd av en god vän m två tuffa döttrar: var inte snåla mot varandra. ska försöka minnas. vet att det kan vara svårt, redan innan alla barn i världen, att tillåta och förlåta. hej utmaning när brösten är som cement och blodet droppar i samma takt som tårarna och sömntimmarna går att räkna på ena fingret (jag har nog hört). där ligger vi, nästipp mot nästipp och är förväntansfulla och resonerande. 

har alltså gått halva tiden och redan gått upp typ 10 kg. har inte vägt mig sen jag fick veta att det var 7-8kg upp. så det kan mycket väl vara så att jag lagt på mig 15. vad vet jag. fettångesten kommer ibland som en tjock dimma, läser till mig att jag kommer i snitt gå upp 1/2 kg i veckan fram till nedkomsten. ytterligare 10 alltså. å andra sidan är det ju inget som säger att jag bara kommer gå upp ett halvt kilo i veckan. min kroppsform och gottereflex pekar mycket högre på vågen. är livrädd för detta. VET att jag kommer gå ner det hela sen osvosv, men det spelar ingen roll. när jag kom hem från min tid i Paris för 2,5 år sen så vägde jag mer än jag lovade mig själv att någonsin göra igen. gick ned, tack vare hårt arbete (hej joggingskorna! hej vv!) typ 20kg. och nu är jag alltså på väg dit igen och beyond. försöker att tänka att det ingår, är temporärt osv men vafan, ytterligare 10-20 (!) kilo på min kropp - hur ska det ens gå? vet inte riktigt heller hur jag ska tackla det, borde så klart sluta äta ostmackor med smör som om det var min absoluta rättighet och sluta dricka coca-cola (!) men samtidigt: vet inte hur jag ska göra för att inte dra ner på energimängden utan att för den sakens skull "banta" (denna styggelse under graviditeten). får återkomma i frågan helt enkelt. får ännu mer ångest av att läsa på familjeliv om hur alla gått upp 3kg fram till vecka 36 och sen praktiskt taget bara "gått upp" i vikt genom vätskeansamling som ju poff! försvunnit i samma sekund de tryckt ur sig den moderliga kakan. måste sluta googla. måste.

i övrigt mår jag utmärkt, får migrän lite då och då och är såklart vid de tillfällena beredd att hoppa från balkongen eller trycka i mig allt det starka vi har i hemapoteket. har hittills hållt mig till att täcka skalljäveln under en varm vetekudde och styrt nummer till stans bästa kiropraktor.  I ALLA FALL: jag mår annars jättebra, magen har blivit en bebismage och vi sjunger julsånger jag och det lilla knyttet *fast besluten om att få dela julvurmen med iaf en till i familjen* känner sent på kvällarna hur det rör på sig därinne, men så fort jag ropar på Jac eller flyttar undan datorn för att känna mer ordentligt så blir allt tyst och stilla. busunge! hade iofs inte väntat mig annat med sådana föräldrar. misstänker att vi kommer få en vildbasare med lockigt hår, högt skratt och stark integritet på våra händer. och visst: välkommen!