i väntan på drickbar välling

jag ska som bekant gifta mig och om det kan man tycka lite vad som helst. själv börjar jag misstänka viss störning hos mig själv.

ni vet, när jag var gravid med Ro och möttes av hurra!-rop som skallade över hela norrort så hade jag så otroligt svårt att bemöta det. min reaktion var liksom aldrig tillnärmelevis lika översvallande och euforisk som den där grannens/kollegans/frisörens - en märklig känsla minsann. att uppleva att grannen/kollegan/frisören är så gladare för det barn jag väntar. vilket de såklart inte var, det var inte min glädje det var fel på - det var min förmåga att kunna ta ANDRAS glädje, som det var fel på.

jag vet det nu.

för när jag berättar att jag ska gifta mig, för tjejen på twilfit, för gamla kollegor, för fellow föräldralediga, så JUBLAR de. spricker upp i falsettjut och tycker att det är FAN-tastiskt. jag: så himla speciellt är det väl inte. fastän att jag visst tycker att det är fint och ska bli roligt, men i jämförelse med deras enorma glädjeyttringar så står jag mig slätt.

mycket lättare då att hantera andra människors olycka. tycker jag. vad nu det säger om mig?