liten termos med kaffe och hala löv

tillvaron är för tillfället mycket stilla. tiden har sin gång och på samma sätt som det rusar, så smyger det sig fram. tillvaron och tiden. det är mysigt, det är det verkligen, även om det alltså är svårt att ta på i stunden. men om jag gissar så tror jag att jag kommer minnas hösten -10 som en tid av mjuka stunder och stundande spänning och överraskning. att se Ro sitta, tugga på djuplila plommon, se Jac långkoka entrecote i obscena mängder smör, planera bröllopet den 11 dec, prata viskandes för att inte väcka barnet som sover lätt innan midnatt, med tända ljus i fönstret, viska nära om det fina och skälvande. som barnet, giftermålet, tofu-tillverkare i Yunnandistriktet i Kina och annat som strömmar igenom. andra människor, omvärldshändelser och vädret.

vi är ute och går mycket jag och Ro. rullar vagn genom tjock lera och lyssnar på P3dokumentärerna, kisar i förmiddagssolen och beundrar löven som rullat sig som en tjock matta. älskar den här delen av hösten, så otroligt befriande o-insmickrande. det finns inget publikfrieri i naturen nu. långt borta är de flirtiga, skira vårfloren, för att inte tala om de svulstiga, vällustiga sommarbolstren som vräker ut sig i rabatterna, på grenarna under juli-augusti. nu finns bara den kalla rena luften och löven, inte ens de uppmärksamhetssökande röda eller gula utan bruna, förmultnande. har man tur kan man få en solstrimma över kinden, men knappt ens så. man knyter halsduken lite hårdare, man täcker öronsnibbarna i mössans ull och känner den där luften, så renande och uppfriskande. lite som sanningen, tänker jag.