every time i think of you

jag och Ro tittar på regnet utanför fönstret och på de tända på bordet. vi lyssnade lite på p2, på balett! skrattade ganska länge över ironin i att lyssna på balett på radion. vem gör det? (mer än vi då). när det roliga var slut, satte vi på tina turner istället. den lilla tanten med de svängande höfterna och det vadskavikalladet det uppuffade håret. jag har blivit en såndär nu som alla runt 30 som inte heter Lokko och skryter om det i värdelösa sommar-radioprogram, som inte längre hittar ny musik. runt runt går mina indiehits från nittitalet fram till typ... 2006? och ok: tina turner (även om jag inte såg det komma. kanske var det audio-baletten som rubbade cirklarna?)

kanske borde det kännas ohyggligt tråkigt, men se, det gör det inte. vet inte varför, mer än att det bara inte gör det. jag är inte längre rädd att missa något, vad som helst. inte rädd att missa den stora kärleken, inte rädd att missa mitt livs roligaste kväll, känns som att det är tre liv sen jag på allvar tyckte att det var helt värt att kliva upp ur sängen, runt midnatt, på med kläderna, tuscha ögonen, svepa lilla kaffetåren och sen bussen ner till typ trädgården, vilket ju ändå hände när nån av de fina vännerna ringde och ropade i luren: du mååååste komma hit!! NU! man ba, jaha okejrå.

längsen det där. nu ringer ingen längre efter midnatt för att berika natten med min närvaro och det känns verkligen bara naturligt och kvar finns inte ens saknad.

vad gäller den stora kärleken så hittade jag ju honom, redan 2005, även om ingen av oss där i JMKs cafeteria kunde förstå vad som var i görningen. true love is a big deal, men vi hade fullt upp med att högljutt debattera moral.